Läs INTE om ni inte vill bli förlossningrädda!
Medlem · 2009-10-11 · 261 visningar
Känner mig supertrött nu, och behöver verkligen sova, men det är svårt med alla sammandragningar, och allt kissande hela nätterna...
Torsdag närmar sig med stormsteg, och jag blir allt nervösare. Om förlossningen sätter igång av sig själv så vet man aldrig när det inträffar, och man slipper oroa sig så mycket. Men denna gång blir jag igångsatt och jag vet vilka hemska smärtor som kommer att komma den dagen, eftersom jag gjort det innan. Smärtor som får en att vilja ge upp, att gå därifrån, att bara lägga sig ner och dö, eller fundera på om man håller på att bli psykiskt sjuk och tillslut bara kommer att sitta i ett hörn och säger "koko"... Det är så jag upplevt mina andra förlossningar.
Jag sparkade BM i magen och kallade henne för ord jag aldrig skulle ta i min mun i mitt normala tillstånd. Hade verkligen ingen kontroll över något alls. När nummer två skulle ut så var jag påväg ut från rummet, blev nedtvingad i sängen och fick benen fastspända i gynställning för att dom skulle få mig att skrysta ut bebisen. Känns inte som något jag vill uppleva igen. Är så sjukt rädd.
Sitter med konstiga tankar om att jag kanske slipper föda om jag bara låter bli att åka till förlossningen på torsdag. Det är ju bisarrt att tänka så, jag vet ju att hon kommer att komma ut förr eller senare. Fattar bara inte hur fan jag ska klara det här.
Är säker på att jag ska ångra mig när värkarna väl sätter igång. Ångra att jag blev gravid och inte vilja ha barn alls. Och när personalen då förklarar att det är liiite sent att tänka så nu, så kommer jag bli ledsen, fast mitt förnuft säger att dom har alldeles rätt och jag helt fel...
Inte förrän min lilla snutta ligger där på magen och söker bröstet, och nyfiket tittar upp på mig första gången, kommer jag att tycka att allt var värt det, och fundera på hur snart jag kan göra om det... För det är så jag fungerar.
Målet är underbart, men gillar verkligen inte resan dit. Önskar att jag kunde hitta ett sätt att få mig själv lugn. Vet ju att smärtorna blir mildare och värkarbetet bättre, om jag följer med i värkarna och håller mig lugn och avslappnad. Men HUR???
Det som är ännu mer sjukt är att jag trots min skräck inte vill missa förlossningen, genom ett snitt... skulle kännas som att något då snuvats mig. Förstår inte mig sjäv alls!
Fast! Nu när jag är så inställd på att allt kommer blir fruktansvärt, så kan det ju iaf inte bli värre, utan troligtvis bara bättre;)
Torsdag närmar sig med stormsteg, och jag blir allt nervösare. Om förlossningen sätter igång av sig själv så vet man aldrig när det inträffar, och man slipper oroa sig så mycket. Men denna gång blir jag igångsatt och jag vet vilka hemska smärtor som kommer att komma den dagen, eftersom jag gjort det innan. Smärtor som får en att vilja ge upp, att gå därifrån, att bara lägga sig ner och dö, eller fundera på om man håller på att bli psykiskt sjuk och tillslut bara kommer att sitta i ett hörn och säger "koko"... Det är så jag upplevt mina andra förlossningar.
Jag sparkade BM i magen och kallade henne för ord jag aldrig skulle ta i min mun i mitt normala tillstånd. Hade verkligen ingen kontroll över något alls. När nummer två skulle ut så var jag påväg ut från rummet, blev nedtvingad i sängen och fick benen fastspända i gynställning för att dom skulle få mig att skrysta ut bebisen. Känns inte som något jag vill uppleva igen. Är så sjukt rädd.
Sitter med konstiga tankar om att jag kanske slipper föda om jag bara låter bli att åka till förlossningen på torsdag. Det är ju bisarrt att tänka så, jag vet ju att hon kommer att komma ut förr eller senare. Fattar bara inte hur fan jag ska klara det här.
Är säker på att jag ska ångra mig när värkarna väl sätter igång. Ångra att jag blev gravid och inte vilja ha barn alls. Och när personalen då förklarar att det är liiite sent att tänka så nu, så kommer jag bli ledsen, fast mitt förnuft säger att dom har alldeles rätt och jag helt fel...
Inte förrän min lilla snutta ligger där på magen och söker bröstet, och nyfiket tittar upp på mig första gången, kommer jag att tycka att allt var värt det, och fundera på hur snart jag kan göra om det... För det är så jag fungerar.
Målet är underbart, men gillar verkligen inte resan dit. Önskar att jag kunde hitta ett sätt att få mig själv lugn. Vet ju att smärtorna blir mildare och värkarbetet bättre, om jag följer med i värkarna och håller mig lugn och avslappnad. Men HUR???
Det som är ännu mer sjukt är att jag trots min skräck inte vill missa förlossningen, genom ett snitt... skulle kännas som att något då snuvats mig. Förstår inte mig sjäv alls!
Fast! Nu när jag är så inställd på att allt kommer blir fruktansvärt, så kan det ju iaf inte bli värre, utan troligtvis bara bättre;)
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.