Längtan och undran

Har följt serierna om barnlösa par som försöker få barn på olika sätt och förstår inte var de får kraften från. Är så oerhört tacksam för de barn jag fått utan att behöva fundera så mycket på det. Att det sen krånglar lite nu när jag är äldre är väl inte så konstigt, men det ger mig en liten inblick i hur det måste kännas. Jag som deppade ihop över att "förlora" ett barn jag inte ens visste att jag väntade.. Hur orkar man överleva när det gång på gång blir minus på stickan el missfall när man börjat hoppas?

Beundrar alla som vågar fortsätta hoppas och som lever vidare varje dag.

Läste även en artikel i vår tidning i helgen om ett par där mamman fick reda på att hon led av obotlig cancer när hon var i v22 med deras första barn. Hon är ung och skulle haft hela livet framför sig och nu kan det ta slut när som helst :( Ändå orkar de glädjas över barnet som hon valde att föda trots läkarnas uppmaning att göra abort. Tänk att tvingas välja! Antingen tar du bort barnet du väntar eller så förkortar du ditt eget liv.. Hade gjort samma sak i hennes kläder, men fy så grymt. Livet är helt enkelt inte rättvist!

Sånt här tänker jag på när jag tycker synd om mig själv att jag inte blivit gravid på mina tre "försök" på egen hand.. Bara att inse att livet har så otroligt många vändningar så vad som händer i morgon vet man inte idag så det gäller att vara tacksam för det man har och ta vara på varje dag!

Ha en fin dag alla där ute!