Långt och ovesäntligt inlägg..

Det är pga dagar som denna som jag har tagit en liten bloggpaus.. Alla kvälls-tankar som kommer forsande.. I Sverige är klockan dock runt 5 och jag brukar sova, men här är klockan runt 11 och mina kvälls-tankar brukar komma mycket mycket senare, men allt är inte som vanligt längre, kanske därför tankarna kommer redan nu?
Ni som inte är ett dugg intresserade av att läsa en massa om tankar som far hit och dit på en ovetande tjej kommer bara att slösa sin tid på att läsa detta onödiga inlägg haha :p
I över morgon, om ungefär 40 timmar har jag tid på Dorchester clinic för att göra mitt första UL, och jag ser framemot det! för mindre än 1 vecka sedan visste jag inte alls att jag var gravid, nu ska jag få se min lilla bebis inuti min lilla putmage på en skärm, det är ju bara helt overkligt. Vilken upplevelse alltså !? Jag önskar bara att jag inte var ensam när jag ska göra det, önskar att jag hade någon vid min sida. min pojkvän, någon vän, min äldsta lillasyster, min mamma, min pappa nästan vemsom kanske min kusin som var i min sits för 3 och ett halv år sedan? jag vet inte vem, men någon som står mig nära, någon som bara kan sitta bredvid mig när jag liggar där med gele på magen i väntan på att få veta att jag verkligen verkligen är gravid och hur långt jag har gått.. helst hade jag velat ha min pojkvän med mig, så han hade kunnat se det första ultraljudet, kanske hade han ångrat sig då? kanske hade han velat behålla vårt lilla barn istället för att göra sig av med det?
Jag förstår mig inte riktigt på mig själv, jag är verkligen emot abort! jag har varit emot abort sedan 29 september 2006, då jag var 15 år, kanske tom innan dess.. för det var den dagen mitt liv skulle förändras föralltid, och det var den dagen jag såg på ett annat sätt på barn och graviditeter. efter den förlusten kunde jag inte ens tänka mig att göra abort.. den dagen både fick och förlorade jag min efterlängtade lillebror, en liten pojke vi väntat på i 32 veckor.. jag blev emot abort den dagen då min pappa och hans fru förlorade något de ville ha, ett barn som de önskat men som samtidigt var oplanerat från början. jag anser att om man får den chansen, om man blir gravid, ska man inte bara "göra sig av med barnet", tänk på de som vill ha barn men inte kan, eller de som nästan går en hel graviditet ut och sedan förlorar sin son eller dotter lika fort som denne kommer till jorden? jag anser inte att det är rättvist och är därför emot abort.. MEN endå har jag funderat på och pratat om att göra en sådan. men det har endast varit pga min mammas vilja och min pojkväns vilja och känsla av att han är för omogen, verkligen inte så att jag har velat det själv.. Min pojkvän tycker fortfarande att en abort ska göras, och min mamma med egentligen det märker jag men hon försöker få mig att tro att hon tycker det är mitt val, fast hon vill att jag ska göra abort.. jag vill gärna behålla detta barnet, jag vill uppfostra denna bebis och äntligen få vara en mamma.. Jag har kompisar som hade ställt upp för mig, har även EN kompis som rådger mig att göra abort för jag inte har jobb och både jag & min pojkvän bor hemma..
Nu funderar jag en massa bara, och försöker att skriva ner mina tankar , men jag tror att det blir ganska fel.. tror att ni som läser inte riktigt förstår vad som försigår i min hjärna..
Men jag behövde bara skriva lite, kan inte bara ligga här i sängen och läsa "På smällen, från A till Bebis..." utan att prata med någon om allt, och imed att endast 4 personer(killar) är inloggade varav 1 är min kusin, 1 är DJ'n på utestället man hängde på i Malmö, 1 är min mammas kompis och den siste vet jag inte ens vem det är, då slutar det med att jag skriver ett långt och onödigt inlägg som inte ens jag själv förstår ett skit utav haha :)

Jag älskar mina vänner
Jag älskar min pojkvän
Jag älskar min hundvalp
Jag älskar min familj
...
och jag Älskar min bebis..