Krisar

Vi bara bråkar, trots att jag längtar så efter varje gång vi ska ses. Jag blir så irriterad och besviken jämt, inte minst på mig själv för att jag bara klagar och gnäller. Men jag kan inte låta bli, jag bli galen på att han är så ego och bortskämd, på att alltid tänker på sig själv och det han själv vill först. Det är ungefär lika självklart för honom som att andas. Själv känner jag mig skitjobbig som kräver att han ska tänka på oss gemensamt och faktiskt fråga mig först innan han bestämmer saker. Jag är inte likadan som hans mamma som sköter allt fotarbete hemma och har hela sin identitet i att hålla samman familjen och fixa allt åt dem.

Allt jag säger eller tycker som inte passar honom struntar han helt enkelt i. Har försökt förklara för honom att alla småsaker är viktiga för mig, det är viktigare än alla hans storslagna fantasiera om drömhuset han (vi) ska köpa åt mig (oss), där vi ska bo och ha det härligt. vad hjälper det mig i vardagen? Dessutom är huset lika mycket hans önskan som min. Kan han inte göra något BARA FÖR MIN SKULL utan att han själv har nytta av det?