Kort graviditet
Teilani · 2011-10-21 · 604 visningar
Vad kan man säga, onsdagen var en riktigt dålig dag. Kändes inte bra i magen på morgonen men det var ju bara att hasta iväg till den där tentan som jag knappt fått pluggat till med alla bebistankar som snurrat. Tog det tidiga tåget eftersom det ibland strular, vilket det gjorde plus att spårvagnarna har "time-out" ifrån Viktoriagatan så det blev en extra bit att gå i ösregnet. Hann precis innan de stängde dörrarna.
Så där sitter man blöt, med ont i magen och blod i trosorna. Så eländigt det låter och det kändes rätt eländigt också kan jag säga. Men det hjälper ju inte, hade precis kommit in i vecka 7 och bara vetat om att jag var gravid i 2 veckor. Det finns ju inga garantier så tidigt blir det missfall så blir det, det går inte att rädda och det är ingen idé att fundera på om man skulle gjort något annorlunda.
Hade rätt ont igår och blödde ordentligt, men inte mer än att det kändes "normalt". Idag har jag inte direkt ont, och flödet har stillat sig lite, nu känns det mer som vanlig mens. Ska försöka få tag i MVC nästa vecka när deras telefontid öppnar igen, känner inte att det är lönt att åka in akut om det inte börjar blöda väldigt mycket igen. Även om det inte var vad jag hade hoppats på så upplever jag inte att jag mår dåligt eller att det som händer känns främmande eller onormalt. Om de vill jag ska komma in nästa vecka så räcker det för mig, även om jag inte tror att de är så intresserade i och med att det var ett så tidigt missfall.
En positiv grej är i alla fall att jag som tidigare känt mig lite tveksam och var både glad och rädd när jag fick beskedet nu kan säga att det känns ledsamt att det inte blir nåt den här gången. Och det gör att jag kan se fram emot att bli gravid igen på ett annat sätt än jag gjorde den här första gången.
Min älskade man finns här för mig, men jag tycker ändå detta var lite svårt att prata med honom om. Vad han känner, han hade ju redan hunnit beräta för sina föräldrar och ett par vänner, medan jag kände att jag ville vänta med att berätta för min familj.
Så där sitter man blöt, med ont i magen och blod i trosorna. Så eländigt det låter och det kändes rätt eländigt också kan jag säga. Men det hjälper ju inte, hade precis kommit in i vecka 7 och bara vetat om att jag var gravid i 2 veckor. Det finns ju inga garantier så tidigt blir det missfall så blir det, det går inte att rädda och det är ingen idé att fundera på om man skulle gjort något annorlunda.
Hade rätt ont igår och blödde ordentligt, men inte mer än att det kändes "normalt". Idag har jag inte direkt ont, och flödet har stillat sig lite, nu känns det mer som vanlig mens. Ska försöka få tag i MVC nästa vecka när deras telefontid öppnar igen, känner inte att det är lönt att åka in akut om det inte börjar blöda väldigt mycket igen. Även om det inte var vad jag hade hoppats på så upplever jag inte att jag mår dåligt eller att det som händer känns främmande eller onormalt. Om de vill jag ska komma in nästa vecka så räcker det för mig, även om jag inte tror att de är så intresserade i och med att det var ett så tidigt missfall.
En positiv grej är i alla fall att jag som tidigare känt mig lite tveksam och var både glad och rädd när jag fick beskedet nu kan säga att det känns ledsamt att det inte blir nåt den här gången. Och det gör att jag kan se fram emot att bli gravid igen på ett annat sätt än jag gjorde den här första gången.
Min älskade man finns här för mig, men jag tycker ändå detta var lite svårt att prata med honom om. Vad han känner, han hade ju redan hunnit beräta för sina föräldrar och ett par vänner, medan jag kände att jag ville vänta med att berätta för min familj.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.