korkad?

Jag är så förvirrad och vet inte riktigt varken hur jag ska agera eller hur jag ska känna..

Som jag skrivit tidigare så har jag och pappan till lillen inte haft nån kontakt under graviditeten, han har inte velat ha med mig eller barnet att göra..

Men nu på senare tid så har han blivit så märklig, han har börjar skriva varenda dag, be om ursäkt för hur han gjort mot mig och velat prata med mig om allt mellan himmel och jord (utom lillen då, det har varit känsligt från hans sida) och ringt mig flera gånger. Känns nästan som på den tiden vi var nära vänner, när vi pratade och skrattade och nästan grät ibland, vi var nära och jag älskade honom verkligen (gör nog fortfarande också, fast förtoendet är ärrat).

Sen ikväll så vart jag så förvånad, höll på att sätta kaffet i halsen när han sa att han ångrade sig så mycket, att han önskat att han följt på ultraljudet och att han ville vara en del nu, ville att jag skulle låta honom ta del av den sista biten iallafall. Och han kallade lillen för "Vår lilla knatte". Vart aldeles varm i hjärtat och en tår rullade nerför min kind (tur att det var via telefon), att bara få höra ett ord från hans mun om mitt/vårt lilla mirakel.. det var så otroligt..

Har så många gånger känt mig så oerhört ensam när jag suttit i min lägenhet själv framför datorn och läst om alla blivande mammor och deras partners som har engagerat sig och legat och känt på magen när det sparkat och allt sånt.. och själv inte haft nån att dela nått med. Var ensam på mitt ultraljud, hade inte ens en vän som ville följa..

Är bara så rädd att om jag låter honom komma nära mig igen, att han ska skita i mig sen igen när han får lust.. men jag vill så gärna, för lillens skull att han ska få vara en stor del. Kanske vara med på förlossningen om han vill, annars kommer jag vara själv där också. för ingen vill, och mina föräldrar varken kan, och jag vill inte ha dom där, skulle bara vara stressande och bli bråk. Morsan är för deprimerad för att röra sig ur soffan sedan många år tillbaka och farsan bryr sig inte på det sättet.

Nä, nu ska jag sluta beklaga mig. Är bara så rörigt i mitt lilla huvud. Älskar fortfarande pappan till barnet och hela min kropp och själv vill ta honom tillbaka och bara kasta mig i hans armar.. men samtidigt är jag rädd för det..