Kommer inte att gå bra.
Maddox · 2013-01-22 · 583 visningar
Jag har för mycket tid att fundera nu. Det är allt och lite till som snurrar i mitt annars så tomma huvud.
Min mamma är den som fått det att snurra så mycket, jag har tänkt för mycket på hur jag hatar att bo i en pytteliten lägenhet och det skulle vara en befrielse att slippa härifrån och bo i ett hus. Nå, saken är ju den att där vi har tänkt bygga är ju bara ca 100meter från sambons föräldrars. Jag ringde ju och beklagade mig åt mamma efter gårdagen och hon sa då "tänk efter vad du får för grannar".
Nu tänker jag. Jag vill inte. Om något kan förstöra för mig och sambon är det hans föräldrar, de gör mig galen. Jag klarar inte av att bo så nära dem. Jag vill bort. Närmare mamma och pappa, MIN familj.
Det känns lite dumt, jag är 19 år och sitter och tjuter för att jag saknar mina föräldrar. Men allt hände så fort, jag plussade i mars 2011 och i maj 2011 flyttade jag 40km från mina föräldrar. Jag var 17 år då. 21.11.2011 föddes tösen, då hade jag hunnit fylla 18. Det gick för snabbt. Jag vill hem till mamma och pappa, jag vill vara liten lite till, jag är inte redo att vara såhär vuxen.
Jag vill hem till mamma och pappa men ändå inte. Jag vill inte att tösen ska växa upp i den by där jag växte upp. Jag vill inte se henne bli mobbad, jag vill inte att hon ska komma hem och tjuta över att några idioter dödshotat henne. Jag vill inte att hennes barndom blir förstörd.
Jag hatar dethär, jag vill hem till mamma och pappa men jag vill inte förstöra tösens liv.
Jag är inte redo för hus, jag är inte redo att jobba, jag är inte redo att flytta längre bort från mamma och pappa.
Jag får ta och prata med sambon sedan när han kommer hem, säga att jag inte vill flytta längre bort från mamma och pappa.
Alltså allting känns så fel, känns fel att ha ett barn med när jag är hos mamma och pappa, känns fel att inte pappa väcker mig på morgonen och är arg för att jag kommer försova mig. Det känns fel att hälsa på mamma och pappa, jag har ju bott där - varför gör jag det inte mer?
Jag vill ha min mamma nära mig, varje dag.
Åh, jag hatar att jag varit så dum mot henne! Hon ville och vill ju bara hjälpa mig, varför kunde jag inte förstå det innan? Allting har gått för snabbt, jag har inte hunnit med. Åh, jag saknar min mamma! Och jag saknar min pappa! Jag saknar mina syrror, jag saknar hundarna, jag saknar mormor och morfar, jag saknar moster, jag saknar mina kusiner, jag saknar att bara behöva gå några meter utanför dörren och så är man i skogen.
Jag saknar mitt hem.
Min mamma är den som fått det att snurra så mycket, jag har tänkt för mycket på hur jag hatar att bo i en pytteliten lägenhet och det skulle vara en befrielse att slippa härifrån och bo i ett hus. Nå, saken är ju den att där vi har tänkt bygga är ju bara ca 100meter från sambons föräldrars. Jag ringde ju och beklagade mig åt mamma efter gårdagen och hon sa då "tänk efter vad du får för grannar".
Nu tänker jag. Jag vill inte. Om något kan förstöra för mig och sambon är det hans föräldrar, de gör mig galen. Jag klarar inte av att bo så nära dem. Jag vill bort. Närmare mamma och pappa, MIN familj.
Det känns lite dumt, jag är 19 år och sitter och tjuter för att jag saknar mina föräldrar. Men allt hände så fort, jag plussade i mars 2011 och i maj 2011 flyttade jag 40km från mina föräldrar. Jag var 17 år då. 21.11.2011 föddes tösen, då hade jag hunnit fylla 18. Det gick för snabbt. Jag vill hem till mamma och pappa, jag vill vara liten lite till, jag är inte redo att vara såhär vuxen.
Jag vill hem till mamma och pappa men ändå inte. Jag vill inte att tösen ska växa upp i den by där jag växte upp. Jag vill inte se henne bli mobbad, jag vill inte att hon ska komma hem och tjuta över att några idioter dödshotat henne. Jag vill inte att hennes barndom blir förstörd.
Jag hatar dethär, jag vill hem till mamma och pappa men jag vill inte förstöra tösens liv.
Jag är inte redo för hus, jag är inte redo att jobba, jag är inte redo att flytta längre bort från mamma och pappa.
Jag får ta och prata med sambon sedan när han kommer hem, säga att jag inte vill flytta längre bort från mamma och pappa.
Alltså allting känns så fel, känns fel att ha ett barn med när jag är hos mamma och pappa, känns fel att inte pappa väcker mig på morgonen och är arg för att jag kommer försova mig. Det känns fel att hälsa på mamma och pappa, jag har ju bott där - varför gör jag det inte mer?
Jag vill ha min mamma nära mig, varje dag.
Åh, jag hatar att jag varit så dum mot henne! Hon ville och vill ju bara hjälpa mig, varför kunde jag inte förstå det innan? Allting har gått för snabbt, jag har inte hunnit med. Åh, jag saknar min mamma! Och jag saknar min pappa! Jag saknar mina syrror, jag saknar hundarna, jag saknar mormor och morfar, jag saknar moster, jag saknar mina kusiner, jag saknar att bara behöva gå några meter utanför dörren och så är man i skogen.
Jag saknar mitt hem.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.