Klagomål och skuld

Det känns som att jag bara klagar och klagar.

Jag har inte sovit på en vecka pga. ryggen, och detta har självklart påverkat mitt psyke. Är helt slut och orkar inte med hushållsarbetet - psykiskt. Sen är ju kroppen helt fucked up också, foglossningen blir bara värre och värre trots att jag håller mig lugn. Var på IKEA igår och jag var så glad att äntligen få sätta upp alla barnsaker, montera och greja. Men kroppen ville inte lika mycket som min hjärna - höll på i flera timmar tog så lång tid. Var tvungen att sluta då jag inte kunde komma upp från golvet, sambon fick sköta om mig resten av kvällen.. Jag är så handikappad.

Imorse hade jag extremt svullna armar, händer, ben och fötter - trots att jag legat ner + högläge. Så fruktansvärt ont. + smärtan i ryggen och symfysen. Min sambo ser hur jag lider och hjälper mig jättemkt, men min mamma och andra utomstående kan säkert tycka att jag klagar för mkt och inte njuter tillräckligt av graviditeten.

Jag njuter varje dag, vill jag poängtera! Speciellt av sparkarna :)Men det är riktigt jobbigt också, både psykiskt och fysiskt. Har hållt god min sen i maj då problemen började. Jag har varit sjukskriven länge och varit fast i lägenheten i evigheter (känns det som). Är det konstigt att jag längtar till december så att barnet kommer och jag slipper att vara gravid (bli mig själv igen)?

Känner skuld över att jag bara vill vara KLAR med graviditeten nu. Jag tycker faktiskt att det är svinjobbigt, trots att nästan ALLA andra kvinnor går/kommer att gå/har gått igenom detta..

Jag håller på att spricka, vill ha december NU!
Både för min egen och bebisens skull