Klagar lite bara!
Mercedes86 · 2010-04-10 · 359 visningar
Fan, jag måste ha en cp kropp eller något. Först så var det mycket med vikten. Att jag inte fick gå upp för att min kropp inte skulle må bra av det. Nej, men då skenar den iväg så att man nästan tror att nu blir det igångsättning av den anledningen.
Vad händer?
Jo, jag går ner några kilon igen. Såklart till min lycka, men hur kan jag gå ner 4-5 kilo i slutet av min graviditet. BM säger att det är lugnt, men jag blir såklart lite orolig ändå.
Sedan var det så himla mycket med skolan att stressen ifrån det och allt med C gjorde att jag höll på att föda i förtid. Kramper och jag hade till och med öppnat mig lite så att jag fick lite medicin emot det.
Jag klarade sista tentan innan projekttiden och flytten gick hur bra som helst och då försvann allt. Kramperna och jag till och med "stängdes" lite. Nu verkar allt vara som det ska.
Ifrån det ena så totalt, att det bara kan vända liksom?! Så otroligt.
Nu har det dock börjat igen. Jag menar, jag är ju ändå 35+3 i dag, så det lär väl snart vara på gång om någon vecka. Men ska det verkligen vara såhär i över en vecka till?
Jag kan knappt sova längre för att det sätter igång och krampar i ryggen. J försöker massera och plåstra om mig så gott han kan, men det hjälper sällan. Än så länge går det över om jag är uppe och går ett tag.
Tar dagligen varma bad för att lindra det, men såhär kan jag inte hålla på så mycket längre till. Ska höra med BM nästa gång jag är där. Om jag förstås inte kommer överens med förlossningsläkaren om något annat. Ska träffa honom och snacka igångsättning om en vecka.
Nu är ingen av mina närmaste hemma, så det skulle väl vara det att min kropp sätter igång nu bara för att jag ska föda helt själv.
Har haft sammandragningar av det kraftigare slaget nu i nästan 4 timmar, men det är så sjukt, för det kan hålla på så i nästan 8 timmar för att sedan helt lägga av.
BM tror att jag är lite "känsligare" än vanligt, men så länge de ger sig emellan, som när jag går och badar så är det inte på G än.
En del av mig vill ha det här överstökat på grund av den anledningen, men det är bara det som spökar. Jag har inte jobbigt med själva kroppsytan och att röra mig och så. Utan det är bara värkarna som stör.
Om man kunde ta bort smärtan som blir skulle jag inte ha något emot att vänta i 2 veckor till, men hela vägen ut vill jag ändå inte. Helst!
Längtar för mycket efter min lilla tös!
Men inte riktigt än får hon komma, så då kan jag väl stå ut, men jag måste få klaga lite. Nu när jag har gjort det så mår jag bättre...tills nästa sammandragning kommer...=)
Jag, en skit i rymden som hoppas att det blir lite bättre innan det blir värre igen...
//M...saknar min J och längtar efter Alice...
Vad händer?
Jo, jag går ner några kilon igen. Såklart till min lycka, men hur kan jag gå ner 4-5 kilo i slutet av min graviditet. BM säger att det är lugnt, men jag blir såklart lite orolig ändå.
Sedan var det så himla mycket med skolan att stressen ifrån det och allt med C gjorde att jag höll på att föda i förtid. Kramper och jag hade till och med öppnat mig lite så att jag fick lite medicin emot det.
Jag klarade sista tentan innan projekttiden och flytten gick hur bra som helst och då försvann allt. Kramperna och jag till och med "stängdes" lite. Nu verkar allt vara som det ska.
Ifrån det ena så totalt, att det bara kan vända liksom?! Så otroligt.
Nu har det dock börjat igen. Jag menar, jag är ju ändå 35+3 i dag, så det lär väl snart vara på gång om någon vecka. Men ska det verkligen vara såhär i över en vecka till?
Jag kan knappt sova längre för att det sätter igång och krampar i ryggen. J försöker massera och plåstra om mig så gott han kan, men det hjälper sällan. Än så länge går det över om jag är uppe och går ett tag.
Tar dagligen varma bad för att lindra det, men såhär kan jag inte hålla på så mycket längre till. Ska höra med BM nästa gång jag är där. Om jag förstås inte kommer överens med förlossningsläkaren om något annat. Ska träffa honom och snacka igångsättning om en vecka.
Nu är ingen av mina närmaste hemma, så det skulle väl vara det att min kropp sätter igång nu bara för att jag ska föda helt själv.
Har haft sammandragningar av det kraftigare slaget nu i nästan 4 timmar, men det är så sjukt, för det kan hålla på så i nästan 8 timmar för att sedan helt lägga av.
BM tror att jag är lite "känsligare" än vanligt, men så länge de ger sig emellan, som när jag går och badar så är det inte på G än.
En del av mig vill ha det här överstökat på grund av den anledningen, men det är bara det som spökar. Jag har inte jobbigt med själva kroppsytan och att röra mig och så. Utan det är bara värkarna som stör.
Om man kunde ta bort smärtan som blir skulle jag inte ha något emot att vänta i 2 veckor till, men hela vägen ut vill jag ändå inte. Helst!
Längtar för mycket efter min lilla tös!
Men inte riktigt än får hon komma, så då kan jag väl stå ut, men jag måste få klaga lite. Nu när jag har gjort det så mår jag bättre...tills nästa sammandragning kommer...=)
Jag, en skit i rymden som hoppas att det blir lite bättre innan det blir värre igen...
//M...saknar min J och längtar efter Alice...
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.