Kärleken till ett barn

Jag var just uppe och tittade till mitt sovande lilla underverk, mitt livs stora lycka - mitt allt. Alltid när jag ser henne sova, trygg och nerbäddad i sin varma säng, blir jag nästan gråtfärdig av kärlek och ömhet. Hur kan jag någonsin få henne att förstå hur ofantligt, oändligt och gränslöst älskad hon är? Att hon är det mest värdefulla som finns i hela världen? Det finaste man någonsin kan önska sig och för fin för någon att ens förtjäna? Hur mycket mina föräldrar än försökt förmedla sin kärlek till mig så har jag inte ens varit i närheten av att förstå hur mycket de älskade mig. Förrän nu. Allt jag trodde mig veta om kärlek omkullkastades i samma sekund jag fick upp henne på mitt bröst för första gången. Jag visste ingenting om kärlek innan jag mötte henne. Från den stunden visste jag att jag skulle leva resten av mitt liv med mitt hjärta vandrandes omkring utanför min kropp. Älskade underbara lilla barn. När man läser om barn som far illa, utsätts för våld och övergrepp, barn som svälter eller är ensamma, sjuka, försvunna...Hjärtat går ju sönder. Det blir personligt. Alla de barnen är någons "Linnéa". Igår när Anna i Göteborg försvann kände jag sååååå för henne och hennes föräldrar. Tänk om någon skulle ta mitt barn?! Det får inte att föreställa sig, tanken gör för ont för att ens tänkas! Och den lättnaden jag kände när hon var återfunnen... Tårarna sprutade när tidningarna beskrev lyckan då Anna förenades med sin mamma. Tyvärr var det bara ett barn av miljontals barn i lidande. Jag önskar att världen var en bättre plats där alla barn växte upp i en kärleksfull trygghet, ständigt påminda om hur älskade och värdefulla de är. Att alla barn fick somna tryggt i en skön säng med älskande föräldrar som tittar till att de har det bra och längtar efter att de ska vakna igen. Snälla världen, skona min älskade skatt från allt ont. Ja, visst skulle man kunna säga att man blir mer "blödig" när man fått barn. Men jag säger hellre att man äntligen förstått vad kärlek är.