Kärlek.

Hur kan det vara möjligt att älska någon, som inte ens är född, så mycket? Det är liksom en sådandär hjälplös kärlek som går över allt annat. Fick tårar i ögonen igår när jag tänke på hur det kommer kännas att äntligen få hålla mitt barn i famnen. Ska på RUL på måndag och jag ber till alla tillgängliga gudar att h*n lever därinne och mår bra. Fast egentligen... innan jag blev gravid sa jag alltid att det viktigaste var att barnet var friskt. Nu är det mer att ja, en frisk bebbe är ju naturligtvis det man hoppas på, men det spelar ingen roll. Bara mitt barn LEVER, så spelar det ingen roll. Bara kom ut till mig och lev, låt mig ta hand om dig och älska dig, snälla bebis.