kaos

Jag mår skit, jag hatar att erkänna det, men jag mår riktigt jävla dåligt just nu. Jag tror att det skulle bli mycket bättre om jag bodde själv. Vet att det hade varit bättre. Graviditeten har inte alls varit bra för mig. Och jag önskar verkligen att jag kunde få stöd. Men det enda jag hör är att jag är sjuk i huvudet. Att vara gravid är ingen sjukdom. Får höra att jag är lat att jag är en dålig människa och att jag inte kommer klara av att varken föda eller vara en mamma. Människan som borde finnas vid min sida och stötta mig mest, får mig bara att må dåligt. Han får mig att inte vilja leva. Det enda som håller mig uppe just nu är livet jag har inom mig. Min bebis får mig att kämpa vidare. Min bebis får mig att inte göra något dumt. Jag vill bara härifrån. Önskar att det inte var så svårt att få en lägenhet! Städningen och sånt har hamnat lite efter här hemma. Det är bara jag som städar och lagar mat och sånt här hemma. Händer någon enstaka gång att han lagar mat. Men under graviditeten har jag inte haft samma ork som förr och han klagar bara på mig och när jag väl börjar gråta är jag psykiskt sjuk. Och då gråter jag ännu mer. Och ber jag honom att lämna mig ifred blir det bara värre.
Jag försöker att ta det lugnt, och jag försöker berätta för honom att det inte är bra och att han måste sluta. Och om han inte kan sluta för min skull att han ska göra det för barnet. Jag orkar inte. All den här stressen och ångesten är för mycket. Och i samband med detta har man blödningar nästan hela tiden. Och jag tror att jag blöder pga all stress. För nästan varje gång han håller på och skriker på mig börjar det blöda. Jag har skaffat foglossning också vilket är jobbigt, och igår fick jag åka ambulans pga värkar fast att jag bara är i v16. Förstår han inte att jag måste ta det lugnt? Min och barnets hälsa är väl viktigare än att det är skinande rent här hemma?
Jag hatar att skriva såhär. Känns som att jag bara snackar ner honom. Men jag orkar inte mer och måste bara skriva av mig lite. Kram på er