Känslor, tankar och funderingar
CelieH · 2012-08-24 · 439 visningar
Förlossningen närmar sig med stormsteg och jag längtar så mycket efter den. Men med den komme en massa andra tankar som börjar bli svåra att putta undan. Jag tror jag ska ta och ventilera mig lite ikväll till sambon...
Jag har sen i december inte pratat med min pappa. Jag skickade ett sms och tackade för kläderna Lilleman fick på sin ett årsdag, mer kontakt än så har vi inte haft och det har varit skönt. Det har varit tyst, lugnt och skönt, inget gap och skrik och hatord om min mamma och syster till mig, precis som jag vill ha det.
Nu kommer ju mitt dilemma....han vet ju att han ska få ett till barnbarn. När jag väl ligger där med Knodden i famnen och skickar en massa jubelsms om att bebisen har kommit, bör jag verkligen skicka till honom? Ett sånt I-landsproblem, men dock ett problem.
Skickar jag ett sms kommer han ta det som ett hån, precis som när syrran skickade ett grattis till honom när han förlovade sig. Satan vad skäll hon fick av honom. Hon skulle minsann sluta håna dem, de var lyckliga och han behövde inte hennes skit. Va?! Hon skrev grattis!
När han i somras gifte sig tänkte jag skicka ett grattis, men med sambons ord och syn på det hela lät jag bli. Han skulle ju bara ta det som ett hån och vara otrevlig mot mig också.
Hur ska han då inte tolka ett "Grattis-du-har-blivit-morfar-sms"? Som ett stort slag i ansiktet. HA! Du har blivit morfar och du får inte träffa det här barnet heller....!!
Det är skönt att det blivit som det blivit, men jag önskar att allt var annorlunda. Att han inte var psykiskt instabil med alkoholproblem som bara ser problem hos alla andra, men han själv är den enda felfria peson som gått i ett par skor.
Det är så himla tragiskt att det ska behöva vara såhär, men jag kan inte göra något åt saken. Jag förlät honom förra gången vi blev osams, men den sämjan höll i 3 månader, sen fick jag höra sånt jag inte ville och jag orkar inte gå igenom skiten en gång till. Så det bästa är att låta allt vara som det är och låtsas om att han inte finns.
Livet är en prövning!
Jag har sen i december inte pratat med min pappa. Jag skickade ett sms och tackade för kläderna Lilleman fick på sin ett årsdag, mer kontakt än så har vi inte haft och det har varit skönt. Det har varit tyst, lugnt och skönt, inget gap och skrik och hatord om min mamma och syster till mig, precis som jag vill ha det.
Nu kommer ju mitt dilemma....han vet ju att han ska få ett till barnbarn. När jag väl ligger där med Knodden i famnen och skickar en massa jubelsms om att bebisen har kommit, bör jag verkligen skicka till honom? Ett sånt I-landsproblem, men dock ett problem.
Skickar jag ett sms kommer han ta det som ett hån, precis som när syrran skickade ett grattis till honom när han förlovade sig. Satan vad skäll hon fick av honom. Hon skulle minsann sluta håna dem, de var lyckliga och han behövde inte hennes skit. Va?! Hon skrev grattis!
När han i somras gifte sig tänkte jag skicka ett grattis, men med sambons ord och syn på det hela lät jag bli. Han skulle ju bara ta det som ett hån och vara otrevlig mot mig också.
Hur ska han då inte tolka ett "Grattis-du-har-blivit-morfar-sms"? Som ett stort slag i ansiktet. HA! Du har blivit morfar och du får inte träffa det här barnet heller....!!
Det är skönt att det blivit som det blivit, men jag önskar att allt var annorlunda. Att han inte var psykiskt instabil med alkoholproblem som bara ser problem hos alla andra, men han själv är den enda felfria peson som gått i ett par skor.
Det är så himla tragiskt att det ska behöva vara såhär, men jag kan inte göra något åt saken. Jag förlät honom förra gången vi blev osams, men den sämjan höll i 3 månader, sen fick jag höra sånt jag inte ville och jag orkar inte gå igenom skiten en gång till. Så det bästa är att låta allt vara som det är och låtsas om att han inte finns.
Livet är en prövning!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.