Känslor

Nu är det 51 dagar kvar. Jag längtar otroligt att få träffa dig, min kära lilla vän.

Med tanke på hur min kropp mår, är det inte konstigt att jag är hemma hela dagarna. Men jag känner mig otroligt instängd. Min vän frågade hur jag haft det, vad jag gjort sedan sist vi sågs. Det var ett par månader sedan, men eftersom jag varit sjukskriven hela november och framåt, har jag inte gjort så mycket. I princip ingenting alls. Första fem veckorna klarade jag inte av att läsa en hel sida i en bok, tvätta min egen tvätt eller laga mat. Jag orkade helt enkelt inte psykiskt. Jag kan nu räkna de saker jag "gjort" på en hand. Jag har stickat ett par vantar, tvättat vid ett tillfälle, börjat läsa en bok(det tar tid)...gått till affären(dock inte själv) ett par gånger. Det är ju något.

Men jag ska känna mig glad. Jag har min familj, både min man och min mor ger mig enormt stöd. Jag vet att bebis mår bra. Jag vet, på ett logiskt plan, att allt runtomkring mig är bra. Men jag känner inte att allt är bra, det är ju det som är problemet.

Har inte någon poäng med min text, behöver bara få skriva av mig.