Känns så ledsamt

Känns så konstigt. Om en vecka så har jag gått halvvägs och att situationen är som den är i mitt liv just nu underlättar inte all stress och tankar som redan väller runt i huvudet.

Vi har gått isär då han gång på gång valde sin dator före mig och barnet och allt annat som finns att göra. Även om det har kommit fram att det rör sig om missbruk så är det inte så lätt. Jag vill inte lämna honom egentligen även om jag känner att jag inte kan ha ytterligare en faktor som jag måste oroa mig för så pass nära inpå livet.

Även om jag känner som så att man ska hjälpa varandra igenom saker i vått och torrt, men just nu funkar inte det. Inte när jag har så mycket annat som måste prioriteras. Som att jag inte får stressa för barnets skull och för min sjukdoms skull och för pluggandets skull. Sedan när vi har haft det så jobbigt under hösten och då jag redan är så arg och ledsen på honom så tror jag att jag just nu är till mer skada än nytta. Han vet att jag finns där om han behöver stöd, men inte längre som hans dagliga bollplank.

Hela situationen är så rörig och varken han eller jag vet hur det kommer att se ut framöver. Eller ja, jag vet hur det kommer att se ut framöver, i alla fall för min och bebisens del.

Hon kommer tack och lov inte förrän i maj, vilket ger mig lite tid för att flytta samt annat. Så jag hoppas att jag är flyttad till april om allt går som jag vill. Det kommer bli så skönt att få ha flyttat så att man kan göra i ordning och verkligen börja leva på riktigt.

Jag hoppas såklart att det kommer att ordna sig för oss, men jag vill inte ha honom i mitt liv, romatiskt sett, förrän han har ordnat upp sina problem, för just nu klarar han inte att ta hand om sig själv ordentligt. Han slutade nästan att äta helt och har gått ner jag vet inte hur mycket, så det är mycket som måste bättras. Däremot så hoppas jag att han kommer över det största krönet så att han känner och vill träffa sin dotter, även utanför som i magen. För just nu är fortfarande datorn det han vill ha helst i sitt liv.

Jag kan inte sluta gråta, för det var verkligen inte såhär jag trodde att det skulle bli och så himla snabbt. Det föll pladask på bara 4 månader. Hur kan det hända?

Samtidigt som jag är arg, både på honom och på mig. Om jag bara hade sett hans problem tidigare och slagit larm, så kanske det inte hade gått såhär långt mellan oss, även om det inte ändrar hans "sjukdomsbild". Om jag kanske kunde ha gjort något mer som gjorde att han valt mig istället för datorn. Om jag inte hade varit en hormonell bitch i början av graviditeten så kanske han hade kommit till mig och pratat istället för att gå till datorn.

Så mycket olika om finns och tankar och frågor finns om det här. Så mycket att jag inte ens kan greppa om hälften.

Så mycket känslor som han har gett mig med. Känslor som att jag är värdelös för att han har gjort sina val i den riktiningen han gjorde med mera.

Så kan jag inte låta bli att såklart känna en sorts ledsnad åt Alice vägnar. Hon är inte ens född än och redan är det kaos. Jag hoppas bara att det lägger sig för jag vill verkligen och kräver att hon ska vara en del av hans liv även om det just nu inte ligger som första prioritet hos han.

Gud vad skönt att få prata av sig lite och klaga och tycka lite synd om mig själv! Det behövs fan ibland! Det tycker i alla fall jag.

Jag, en skit i rymden som måste spy lite galla ibland...

//M...så länge man inte skadar någon så...<3