jobbigt!

Jag är så trött på att ha ont! Och på att inte kunna göra nästan nånting alls. Och på att vara ensam här hemma medan sambon resar eller stressar i tre dagar, och han är så stressad när han kommer hem att han inte orkar med min gråt...

Jag längtar efter att ha en fungerande kropp igen. Fortfarande är det dryga 12 veckor kvar...

Inte alla dagar är såhär. Och det hjälper nog att få skriva av sig förtvivlan emellanåt. Jag har foglossning, en skadad bukmuskel, som gör att jag inte kan ha foglossningsbältet, ischiaskänningar och otroliga problem med min irriterade mage...

Nu provar jag på att ta full dagsdos magnesium, som kan hjälpa musklerna och försöker äta extra försiktigt. Hoppas det fungerar!