Jobbig Måndag...

Idag är det två dagar sedan jag upptäckte blod i trosorna när jag vaknade... två dagar sedan jag ringde ut till akuten och fick en tid... två dagar sedan jag fick konstaterat att, nej, det blir tyvärr ingen bebis för oss denna gången heller.

Två dagar.... och det känns som tiden står helt stilla. Jag har legat i min pyjamas sedan dess. Jag vet att jag måste in i duschen, men what's the point? Jag har ingen lust att gå ut. Jag behöver inte göra mig fin för nån...

Min sambo accepterar och förstår att jag ligger här som en j*vla hösäck på soffan..

Jag är mest arg... förbannad! Detta var andra missfallet på raken... första missfallet i vecka 6.. detta missfallet i vecka 12..

Imorgon har jag tid hos läkaren, som ska dubbelkolla en gång till för att sedan ge mig tabletter som ska göra att min kropp "stöter ut" det som är där inne... Folk säger att detta gör ont... vissa säger att det gör fruktansvärt ont... det gör ju inte min Måndag bättre..

Varför frågar man sig själv...? Man hade ju redan byggt upp hur livet skulle bli.. man hade räknat med en bebis denna gången, för "vi kan ju inte ha sån otur att vi får missfall en gång till!" och "efter vecka tolv, ska ju risken för missfall minska, och vecka tolv har vi snart tagit oss igenom..."

Fy fan på ren svenska, vad orättvist man tycker det är..

Läkren säger "ja men se det positivt, ni har ju iallafall inga problem med att bli gravida"... Ja tjena, det är en tröst! :/