Jätteledsen över att saker inte blir som man har tänkt sig!
Medlem · 2009-09-25 · 240 visningar
Går in i vecka 38 imorgon. Har konstanta värkar och är så trött nu. Det är förvärkar som förhoppningsvis inte påverkar något. Men är riktigt orolig. Min lilla gumma därinne ligger fel och förlossningen får absolut inte sätta igång.
Doktorn vill göra ett vändningsförsök på måndag, men jag har inte bestämt mig för om jag vill eller inte. Om dom lovar mig igångsättning direkt efter att dom lyckats vända henne, så okej, men om inte så får det bli ett planerat snitt istället. Hon snurrar runt som en liten vilde därinne, och jag har ingen större förhoppning om att hon kommer att ligga kvar någon längre stund även om det går att vända. Och jag vill heller inte utsätta varken henne eller mig för ett meningslöst vändningsförsök! Det finns en del risker, och det känns inte helt okej. Vill inte att det ska sluta med akutsnitt. Det var inte så här jag hade tänkt mig det...
Det är konstigt egentligen. Man tar så mycket för givet. Man räknar med att det ska bli på ett visst sätt, men det blir ju inte alltid så. Får väl vara tacksam för att jag fått två normala vaginala förlossningar, om nu inte denna blir en sådan. Men hur rädd jag än må vara för förlossningen så är det ändå något jag vill gå igenom. Känslan när man krystat ut huvudet och resten av bebisen bara glider ut, och man känner varje kroppsdel försvinna ut ur magen, är enorm. Sedan får man äntligen se sitt lilla knyte och det är en känsla man inte kan beskriva med ord. Barnet sitter ännu fast med navelsträngen i magen... Sedan klipper dom navelsträngen, men som jag brukar säga, navelsträngen klipper man inte av vid förlossningen, den gnager man av med åren...
Fast även om förlossningen inte är något jag vill missa, så får jag kanske ändå ställa in mig på att få möta min bebis på ett annat sätt denna gång. Det gör mig jätteledsen, hur konstigt det än kan låta. Det viktigaste är att få henne och att hon mår bra. Det är fundamentalt. Men... Kan inte låta bli att gråta över all denna oro och för att jag kanske inte får föda ut mitt barn såsom jag gjort med mina första två.
Skräckscenariet är att bli snittat under narkos. Så rädd för att bandet med barnet då ska bli skadat. För det är just det med en vaginal förlossning, man ser barnet då det fortfarande sitter fast i ens mage. Man vet då med alla sinnen att det är ens barn. Att förlösas under narkos kan bli traumatiskt. Det är så mycket som händer med psyket av alla hormoner att inget är självklart. Men ska försöka sluta vara så pessimistisk, och försöka fokusera på att jag faktiskt inom någon vecka har min lilla bebis i famnen!
Nu ska jag snart ge mig iväg med mina två skruttungar till barndisco och därefter blir det pizza med barnen och två av mina väninnor.
Doktorn vill göra ett vändningsförsök på måndag, men jag har inte bestämt mig för om jag vill eller inte. Om dom lovar mig igångsättning direkt efter att dom lyckats vända henne, så okej, men om inte så får det bli ett planerat snitt istället. Hon snurrar runt som en liten vilde därinne, och jag har ingen större förhoppning om att hon kommer att ligga kvar någon längre stund även om det går att vända. Och jag vill heller inte utsätta varken henne eller mig för ett meningslöst vändningsförsök! Det finns en del risker, och det känns inte helt okej. Vill inte att det ska sluta med akutsnitt. Det var inte så här jag hade tänkt mig det...
Det är konstigt egentligen. Man tar så mycket för givet. Man räknar med att det ska bli på ett visst sätt, men det blir ju inte alltid så. Får väl vara tacksam för att jag fått två normala vaginala förlossningar, om nu inte denna blir en sådan. Men hur rädd jag än må vara för förlossningen så är det ändå något jag vill gå igenom. Känslan när man krystat ut huvudet och resten av bebisen bara glider ut, och man känner varje kroppsdel försvinna ut ur magen, är enorm. Sedan får man äntligen se sitt lilla knyte och det är en känsla man inte kan beskriva med ord. Barnet sitter ännu fast med navelsträngen i magen... Sedan klipper dom navelsträngen, men som jag brukar säga, navelsträngen klipper man inte av vid förlossningen, den gnager man av med åren...
Fast även om förlossningen inte är något jag vill missa, så får jag kanske ändå ställa in mig på att få möta min bebis på ett annat sätt denna gång. Det gör mig jätteledsen, hur konstigt det än kan låta. Det viktigaste är att få henne och att hon mår bra. Det är fundamentalt. Men... Kan inte låta bli att gråta över all denna oro och för att jag kanske inte får föda ut mitt barn såsom jag gjort med mina första två.
Skräckscenariet är att bli snittat under narkos. Så rädd för att bandet med barnet då ska bli skadat. För det är just det med en vaginal förlossning, man ser barnet då det fortfarande sitter fast i ens mage. Man vet då med alla sinnen att det är ens barn. Att förlösas under narkos kan bli traumatiskt. Det är så mycket som händer med psyket av alla hormoner att inget är självklart. Men ska försöka sluta vara så pessimistisk, och försöka fokusera på att jag faktiskt inom någon vecka har min lilla bebis i famnen!
Nu ska jag snart ge mig iväg med mina två skruttungar till barndisco och därefter blir det pizza med barnen och två av mina väninnor.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.