Jahaja.

Trettio år. Herregud, vid det här laget skulle jag vara färdig med alla barn. Jag skulle ha hus, hund, en fantastisk man och en hel hög underbara ungar. Men så annorlunda livet kan behandla en.

Jag är visserligen trettio, jag har en fin bostadsrätt, två katter och ... nja. Ingen man och inget hus och inga ungar. Än. Jag är singel sedan något år tillbaka, och har använt det senaste året till att verkligen rannsaka mig själv, vad jag vill ha och behöver och ... äh, det är skitsnack. Det senaste året har jag druckit öl, varit ute och slarvat och återupplevt tjugoårsåldern.

För någon månad sedan träffade jag en man något äldre än mig, jag tror inte att det var hans mening att förföra mig, men det gjorde han. Så i en månads tid har vi hörts per sms/telefon varje dag och vi träffas och sover hos varandra 1-3 nätter i veckan. Vi har inte uttalat vad det är vi har, och jag vill inte stressa varken honom eller mig med att försöka gnata ut det heller. Jag har försökt rida på vågen att jag trivs i hans sällskap och att han verkar trivas i mitt. Vi skrattar gott ihop och vi verkar inte kunna skrämma varandra med knäppa personlighetssidor. Jag lägger huvudet mot hans axel och drar fingrarna genom hans håriga bröst och somnar som ett barn.

Men nej, vi är inte ett uttalat par. Han verkar vara den evige ungkarlen som bara inte stadgar sig. Men jag känner honom inte, jag vet egentligen inte mycket alls om honom. Men jag vet att jag gillar honom. Jag tycker om hans blick, hans mun när den skrattar, hans andedräkt mot min hals och hans arm om min rygg.

Nej, vi var väl inte så försiktiga egentligen. Avbrutet samlag är väl lite omoget för två personer över trettio när det inte finns några som helst preventivmedel bakom, och jag dessutom visste och sade att jag var mitt i ägglossning. Vi ryckte på axlarna och hängav oss. Som varje gång.

Min mens kom inte på utsatt datum. Inte heller dagen efter det. Igår var jag 8 dagar sen och promenerade ner till matbutiken och köpte mig ett test. Jag ringde min bästis och fick moraliskt stöd. Gick hem och kissade i en pappmugg. Det skulle ta 5 sek + 5 min för att få svar. Det tog 5 sek + 12 sek. Så tydligt som de strecken trädde fram på stickan, jag hann knappt lägga den ifrån mig. Jag tvättade händerna och gick ut i köket. Tuggade frenetiskt på mitt tuggummi. Gick förbi badrummet på vägen tillbaka. Strecken var kvar. Vardagsrummet. Tuggade tuggummi. Badrummet. Skakade på huvudet. "Du är så jävla gravid, du är helt full i barn!" Jag funderade på Grotesco-sketchen med positivt resultat; alltså det är negativt för dig, jag är bara väldigt positiv som person.

Jag ringde upp mannen direkt och åkte ner på stan och träffade honom. Klockan var efter 21 men tiden fanns liksom inte längre. Han blev överraskad, stressad och ... glad? Han log hela tiden, men kanske var det nervositet. Jag åkte hem igen. Tuggade tuggummi. Han ringde efter någon timme, frågade om han fick komma upp. Såklart. Vi trängs i sängen, ser på gammal film. Jag somnar på hans axel, med fingrarna i hans brösthår och hans arm om min rygg.

Jag frågar om det är en vana han har, att göra tjejer på smällen? Han säger att det är första gången det händer (som han vet om) och frågar mig detsamma. Vi konstaterar att vi är gravidoskulder båda två och att vi inte alls vet vad vi ska göra. Hur. Vad. När. Vem. Va?

När han åker på morgonen kramar han mig länge och säger att jag ska ringa honom sen. Så jag inte sitter hemma ensam och grubblar. Han är omtänksam. Jag lägger handen på hans bröst och vill dra med honom tillbaka till sängen. Vi säger hej. Jag åker till jobbet. Dricker massor av vatten.

Tuggar tuggummi.