Jaha och nu då??

I tisdags fick jag nog och tog med barnen till syrran och lämnade barnens pappa!
Enligt min familj är det inte en dag för sent och egentligen inte enligt mig själv heller...

Man kan inte leva sitt liv som han valt, eller vänta det är hans mammas val!
Hon har alltid sagt åt mig hur jag ska eller inte ska göra osv.
Vart vi ska bo, vad vi ska göra osv....
Jag har försökt förklara för honom tusen gånger att det måste bli ändring jag mår inte bra osv utan någon respons...
Vi har nästan aldrig mötts halva vägen utan det har vart 80/20 och jag kan inte minnas senast jag var lycklig ...

Eftersom han inte kunde välja mellan oss och sin familj så valde jag åt honom!
Det känns just nu tufft, här står jag med två ungar och är inneboende hos syrran..
Tur att jag har mina underbara systrar som hjälper mig att reda ut detta trassel och backar upp mig när det behövs!!

Jag har knappt kommit igång o jobba så har bara mamma penning på typ 5tusen och halva barnbidraget..
Så ska kolla upp vilken hjälp jag kan få nu i början och sen söka en lägenhet här i det samhälle jag växt upp i, jag ska flytta hem!!

På söndag skulle han tydligen hämta barnen och ha dom i en vecka, sen får jag tillbaka dom...
Så dom ska vara varannan vecka, som bestämt.
Fast jag vill inte skiljas från mina barn!
Det kommer vara det jobbigaste i det hela!!
Dottern har frågat efter pappa nån gång och undrat när VI ska åka hem, hur förklarar man det för en tre åring som tror att vi bara är här på semester :s