Jaha, inte vad man önskar sig

Är nu inne på tredje dagen med ihållande ångest. Hatar dem här perioderna, verkligen hatar. Den här gången finns det dock en hel del förståeliga skäl till att jag har en "downperiod" men det blir inte lättare för det. Jag hade kunnat ge så mycket för att få slippa mina psykiska besvär. Har dragits med dem enda sen barndomen och ibland känns det så orrätvist att behöva lida utav något man verkligen inte själv valt. Jag blir arg för att jag mår såhär, frustrerad som attan över att sitta maktlös utan förmåga att påverka det. Har iaf fått en akut läkartid på akutpsyk imorgon. Känns sådär lagom kul men i med att jag verkligen behöver en fungerande medicin just nu var det inte mycket att välja på, det eller att vänta minst 2-3 veckor för att få en läkartid på öppenpsykiatrin och den väntan finns det inte utrymme för. Jag vill kunna vara den mamman till Mhy som jag vill vara och när jag mår så här utan en medicin som fungerar så kan jag ej det vilket i sin tur leder till ökad ångest pga skuldkänslor. Blä, hatar verkligen mitt mående. Tråkigt nog har jag så mycket negativ erfarenhet av läkare så är mycket tveksam till att jag kommer få den medicinen som jag vet fungerar, men får väl hoppas på det bästa..

Ska nu krypa ner i sängen och vänta på ännu en sömnlös natt, yey!