Jag kallar det krig, och jag känner mig som en vinnare

Idag är en bättre dag än igår. Ja, mycket bättre om man räknar bort min ryggvärk! Sträckte ryggen när jag bar Frank till veterinären. Tjockis kisse :)

Men gårdagen!!
Jag jobbar som sagt på Ica, och har gjort det sedan jag tog studenten, 2008.
Första månaderna var kanon. Jag var ju bara glad över att jag hade ett jobb.

Jag har aldrig haft problem med människor. Försöker alltid vara trevlig och glad, och jag vill att alla ska vara så nöjda som möjligt.

Förra våren flyttade jag från Eskilstuna hem till mina föräldrar igen, då jag träffade Peter. Har under en längre tid haft psykiska problem som blev som värst förra våren. Klarade inte av att jobba. Fast min chef tyckte att jag skulle göra det ialf "Vad är det för fel på dig?!" Var hans kommenatar. Så jag fick gå till jobbet ialf. Vet ärligt talat inte hur många gånger jag bröt ihop i panikångest och endast 1 gång fick jag lämna jobbet, annars bad han mig gå på rast i 10 min. jag vet inte vad han tror, men panikångest går inte över på 10 min.

Jag har inte en fast tjänst utan hoppar in vid behov, vilket ändå är rätt mycket.

Sen jag blev gravid så orkad jag självklart inte lika mycket som innan. Kassan har jag inte märkt några större skillnader på, men det andra jobbet! Mejeri, frukt och chark. Det är nästan omöjligt. Efter en timmes arbetande så är jag helt svimmfärdig. Vilket min chef kommentera "Ja, för man kan ju inte rå för att man blir gravid?"

Det har varit upp och ner hela tiden med jobbet, och under denna snart tvååriga period så har 3 personer sagt upp sig. Och då är vi en väääldigt liten butik med ca 7 anställda.

Igår så mådde jag verkligen inte bra på morgonen. Har jobbat 6 dagar i rad, fast jag egentligen bara hade 2 dagar. De behövde folk och jag ställde upp, för det finns ingen annan extrapersonal. Jag ringde till min chef och sa som det var. Han frågade vad det var för fel på mig. Jag svarade att jag hade ont i hela kroppen och att mitt huvud höll på att sprängas.
"Du kan inte hålla på såhär. Sätter jag upp dig på chemat så måste du jobba! Du ställer det till det för oss. Jag kan inte lita på dig!"
Jag blev helt paff. "Jag ställer ALLTID upp när ni ringer. Nu har jag jobbat 6 dagar i rad och jag har väl lika mycket rätt att vara sjuk som alla andra?" Självklart, svarade han, men tyckte att jag varit borta för mycket.
Han sa "du kan komma 2 istället" Började egentligen 12. "Men jag mår ju inge bra?!" Då sa han "Så du skiter alltså i att komma?!"..
Jag känner att hela min kropp byggs upp i en stor panikattack, så jag ryter till "Jag får väl fan se till att komma ner då!" Sen lägger vi på och jag bryter ihop.

Jag vet inte vad alla andra får utstå på sina jobb, men jag kände verkligen att det här var droppen! Jag satt och böla i 2 timmar, kunde inte sluta. Ringde Peter och sa att jag tänker säga upp mig. Pratar med mina föräldrar och de vet hur jag har haft det.
Mamma och pappa är som de är. Mamma tycker att jag ska anmäla honom för mobbning. Jag skrattar åt det. Egentligen skulle jag nog kunna det, men det känns rätt löjligt! Pappa blir frustrerad och hotar med att åka ner och ta tag i min chef själv! Fast det vill jag ju självklart inte heller. De kan hålla sig utanför, men det är de bästa stödet man kan ha.

En god vän ringde mig mitt i allt, och jag kunde ju inte prata. Hon kom över direkt och följde med mig till jobbet. Bad om 5 min med chefen och öppnar mitt samtal med "det här känns inte bra"
Hans idiotiska svar blir "Nääää, jag märker det, men har du varit hos en psykolog?"
DET ÄR INTE MITT PSYKE DET ÄR FEL PÅ!!!

Visst har väl jag som alla andra bättre och sämre dagar, men det senaste året har bara gått uppåt! Sen jag träffade Peter har allting blivit mycket bättre. Jag kan leva igen och jag ÄR lycklig.

Det där kändes som en spark i magen och jag sa bara det att jag vill inte jobba kvar här.
från att haft inställningen "jag kan inte lita på dig, du är ofta borta" till "jag kan dra ner på dina tider, du behöver inte tacka ja om vi ringer" är för mig heeelt ofattbart! Jag sköter mitt jobb, och det vet jag! Senast jag var borta var i februari. "jag måste ju väga upp de possitiva egenskaperna med de dåliga, annars hade du inte varit kvar. Du jobbar på jättebra, och du är omtyckt bland kunderna, men det är just det här med schemat, när du får en tid måste du komma" Jag förklade allt från min synvinkel, men det är jävligt tråkigt att gubben ska vara så sjukt trångsynt!

Vi kom ialf överens om att jag inte vill bli uppsatt mer på schemat. Fick dock 2,5 helg i maj. Det borde räcka till hyran och mat, sen får jag ta ut mammapeng. känns lite tråkigt, men jag kan inte vara kvar. "Om du ändrar dig är det bara säga till så får du mer timmar" Hört talas om dubbelmoral??!

Det är så svårt att få med allt som hänt de senaste 2 åren, men kan säga att det inte bara är jag som är missnöjd, och mycket så.

Jag gick ialf till jobbet igår men nu jobbar jag inte förrän nästa helg.

Samtidigt som det känns som en befrielse att snart skippa det där skitjobbet, så kommer jag sakna en sak sjukt mycket. Kunderna! De är de enda som fått mig att orka jobbet.

Jag hatar att snacka skit, men i sin dagbok får man väl göra det? "mitt" ICA är det sämsta jävla ställe man kan tänka sig att jobba på.
En vän sökte jobb där men fick inte. Detta var för ca 2-3mån sedan. Min kommentar till detta var "var glad att du inte fick det" Hon som kund märker själv av vilket jävla ställe det är. INGET bemötande finns.

Usch, nu orkar jag inte mer :) Det känns ialf bra. Man försöker ju göra gott ifrån sig och ställa upp jämt,men det här är tacken, så tack själv och vi ses 2 helger mer. Varken mer eller mindre!

Nu ska jag bara se till att må bra. Det kan ju inte vara bra att må sådär dåligt som jag gjorde igår när man är gravid. "då ska du ju sjunga och vara glad!" sa min mor, och det stämmer!
Så nu ska jag vänta i 13 min tills kl slår 7, sen blir det pianospelande på hög nivå ;)

Krääm!