Jag blir sååå matt!
baby87 · 2011-03-09 · 411 visningar
Hej hopp!!
Idag har jag ridit, igen.
Fett kul & gick suuuper, i den här farten kan vi snart bli riktigt duktiga :D
Sen till grejen kring titeln på detta inlägg!
Alltså, när man skaffar barn, har jag fått för mig ialf, ska man bli en familj & förhoppningsvis bli lyckligare, gladare & verkligen vilja vara med sin familj.
Jag har fått en annan uppfattning, eller ja, jag lever ju i den så en annan verklighet kanske är rätt ord för tillfället...
Min sambo, är ett bilfan, STORT bilfan, han har runt 7 egna mercor, lever för dom, bokstavligt talat!
Han kan vara ute flera timmar varje dag & pyssla med dom, finns det inget att reparera eller fixa, hittar han på nått att fixa :)
Kul som fan & jag har fått ett stort bilintresse sedan jag träffade honom, men, nu till problemet!
På senare tid går vi bara om varandra, är jag hemma, går han ut, jobbar jag, & han är hemma med Jullisen, går han direkt ut när jag kliver innanför dörren.
Han är aldrig inne, varken om Jullisen är vaken eller ej, ser jag honom aldrig längre!
Visst, klart man får pussla för att båda föräldrarna ska få tid till det dom vill hålla på med, jag är ju & rider, sköter om kusen min flera timmar om dagen, men han är ute VARJE dag, heela dagen!
Jag börjar bli less, att han väljer bilarna före mig, när vi knappt har någon egentid oavsett för Jullisen.
Är jag helt dum i huvudet som stör mig på det? Är jag dum mot honom som börjat protestera när han frågar om han kan åka dit eller gå ut & göra saker??
Säg till om jag är helt fel ute, men borde han inte vilja lägga mer tid på oss & vårat förhållande, när vi typ inte ens ser varandra?
Säger han att han vill att jag är hemma med honom istället för att rida, dissar jag hästen till 100 %, allt för honom & oss liksom, men än så länge, under 1 års tid, har han inte gjort det....bara blivit ännu värre & han blir numera arg när jag frågar om han inte kan skippa bilarna idag för att se på film eller mysa med mig när hon sover....
Jag känner mig som en fet stor ragata just nu & mår piss som fan, men hur fanken ska man göra då?
Börjar känna att jag klarar mig bra utan honom, när jag aldrig ser honom eller får vara med honom alls längre.
Hemskt men sant!!
Att skaffa ett till barn är för tillfället lååååångt borta, problemet kommer hela tiden tillbaka & säkert varannan vecka, är det så här, sen blir allt bra & allt fungerar för att sedan ramla tillbaka & jag känner mig fucking ensam fast jag bor i hop med honom, då är det nått stort fel i mina ögon...
Ska väl egentligen inte skriva av sig sånt här på internet, men han går inte att prata med......va fan gör man då liksom?
Tycker inte synd om mig själv, tvärtom, jag tkr synd om honom för att han inte fattar när jag säger rent ut att snart orkar jag inte mera, jag kan lika gärna leva själv med Jullisen, för som det är nu, tar vårat förhållande mer på mig negativt än kärleksfullt & positivt...
Tack för mig & mina problem....
Idag har jag ridit, igen.
Fett kul & gick suuuper, i den här farten kan vi snart bli riktigt duktiga :D
Sen till grejen kring titeln på detta inlägg!
Alltså, när man skaffar barn, har jag fått för mig ialf, ska man bli en familj & förhoppningsvis bli lyckligare, gladare & verkligen vilja vara med sin familj.
Jag har fått en annan uppfattning, eller ja, jag lever ju i den så en annan verklighet kanske är rätt ord för tillfället...
Min sambo, är ett bilfan, STORT bilfan, han har runt 7 egna mercor, lever för dom, bokstavligt talat!
Han kan vara ute flera timmar varje dag & pyssla med dom, finns det inget att reparera eller fixa, hittar han på nått att fixa :)
Kul som fan & jag har fått ett stort bilintresse sedan jag träffade honom, men, nu till problemet!
På senare tid går vi bara om varandra, är jag hemma, går han ut, jobbar jag, & han är hemma med Jullisen, går han direkt ut när jag kliver innanför dörren.
Han är aldrig inne, varken om Jullisen är vaken eller ej, ser jag honom aldrig längre!
Visst, klart man får pussla för att båda föräldrarna ska få tid till det dom vill hålla på med, jag är ju & rider, sköter om kusen min flera timmar om dagen, men han är ute VARJE dag, heela dagen!
Jag börjar bli less, att han väljer bilarna före mig, när vi knappt har någon egentid oavsett för Jullisen.
Är jag helt dum i huvudet som stör mig på det? Är jag dum mot honom som börjat protestera när han frågar om han kan åka dit eller gå ut & göra saker??
Säg till om jag är helt fel ute, men borde han inte vilja lägga mer tid på oss & vårat förhållande, när vi typ inte ens ser varandra?
Säger han att han vill att jag är hemma med honom istället för att rida, dissar jag hästen till 100 %, allt för honom & oss liksom, men än så länge, under 1 års tid, har han inte gjort det....bara blivit ännu värre & han blir numera arg när jag frågar om han inte kan skippa bilarna idag för att se på film eller mysa med mig när hon sover....
Jag känner mig som en fet stor ragata just nu & mår piss som fan, men hur fanken ska man göra då?
Börjar känna att jag klarar mig bra utan honom, när jag aldrig ser honom eller får vara med honom alls längre.
Hemskt men sant!!
Att skaffa ett till barn är för tillfället lååååångt borta, problemet kommer hela tiden tillbaka & säkert varannan vecka, är det så här, sen blir allt bra & allt fungerar för att sedan ramla tillbaka & jag känner mig fucking ensam fast jag bor i hop med honom, då är det nått stort fel i mina ögon...
Ska väl egentligen inte skriva av sig sånt här på internet, men han går inte att prata med......va fan gör man då liksom?
Tycker inte synd om mig själv, tvärtom, jag tkr synd om honom för att han inte fattar när jag säger rent ut att snart orkar jag inte mera, jag kan lika gärna leva själv med Jullisen, för som det är nu, tar vårat förhållande mer på mig negativt än kärleksfullt & positivt...
Tack för mig & mina problem....
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.