jag är KNÄPP!
jagheterlisa · 2012-02-04 · 449 visningar
i tosdags kväll, efter jobbet åkte jag och en annan jobbarkompis till en jobbarkompis för att fika och snacka skit, hon som hämtade upp mig tog med sin dotter på snart 8 år.
när jag kom hem fick jag totalt snurr på hjärnan, ställde konstiga frågor till mig själv.. hur ska det bli med barn? kommer jag verkligen klara av det osv.. 1000 frågor som jag inte hade svar på själv. eftersom att detta är nytt så blev det ju negativa tankar.. jag är rädd för ramtiden ???!! började tänka på adoption, googlade runt i några timmar och konstanterade att det är helt möjligt, fosterhem osv.. hade klasskamrater som bodde i fosterhem under skoltiden, så varför inte?!
igår på jobbet satt jag för mig själv och grät.. det blir adoption, det blir det. . jag kommer aldrig att klara detta.. knappt 11 veckor kvar till BF och tiden går så otroligt fort.. jag har inte hunnit med detta och detta.. vill jag ha med ett barn på det osv?!
Efter jobbet åkte jag och Linn, en bästa tjej kompis och lunchade, åkte till hennes syster som har ett barn på 2 år och en 4,5 månades bebis. Jag blev helt till mig, gud så söta. Sen åkte vi vidare till Noora, min andra bästa tjej kompis som också har ett barn på 2 år och en knappt 2 månads baby.. började lipa nästan, hur kunde JAG, ENS TÄNKA SÅ SOM JAG GJORDE? jag är helt klart sjuk i huvudet.. KLART jag ska ha barn, det är klart att detta är något för mig.. jag skämdes och pratade med Noora om mina tankar och hon sa att det finns ingen tid i livet man känner sig redo, och det är helt normalt att tänka att man vill ge det bästa till barnet men alla är inte moiljonärer. Bara den får kärlek och ett bra liv tillsammans med mamman/familjen så går allt! Eftersom allt är nytt så är det helt normalt att vara osäker för framtiden tillsammans med en ny varelse.. Men alla mammor är starka och alla klarar av det!
Pratade med min mamma idag om detta också.. Hon sa inget, något mummel bara.. Vi åkte efter fruktosten till Babyproffsen och kollade barnvagnar! Var inne där i någon timma och pratade med personal och mätte. Kollade på allt som fanns där inne. Många tankar och funderingar..
Sen när vi satte oss i bilen så frågade mamma:
Mor: Det du sa förut, det menade du inte va??
Jag: Nej.. det gjorde jag verkligen inte.. jag är knäpp..
<3 jag älskar redan mitt barn. det har jag gjort från första stund.. men det är många hormoner och tankar som spelar mig ett spratt bara då och då.. det är mycket runt omkring mig också, jobbet, familjen osv.. alla kan inte må tipptopp jämt. men det är klart som sjutton att jag ska ha mitt kärleks barn, jag har världens bästa kompisar, kille som tjej och underbara arbetskamrater som stöttar.. och min mamma är en ängel <3
29+3
när jag kom hem fick jag totalt snurr på hjärnan, ställde konstiga frågor till mig själv.. hur ska det bli med barn? kommer jag verkligen klara av det osv.. 1000 frågor som jag inte hade svar på själv. eftersom att detta är nytt så blev det ju negativa tankar.. jag är rädd för ramtiden ???!! började tänka på adoption, googlade runt i några timmar och konstanterade att det är helt möjligt, fosterhem osv.. hade klasskamrater som bodde i fosterhem under skoltiden, så varför inte?!
igår på jobbet satt jag för mig själv och grät.. det blir adoption, det blir det. . jag kommer aldrig att klara detta.. knappt 11 veckor kvar till BF och tiden går så otroligt fort.. jag har inte hunnit med detta och detta.. vill jag ha med ett barn på det osv?!
Efter jobbet åkte jag och Linn, en bästa tjej kompis och lunchade, åkte till hennes syster som har ett barn på 2 år och en 4,5 månades bebis. Jag blev helt till mig, gud så söta. Sen åkte vi vidare till Noora, min andra bästa tjej kompis som också har ett barn på 2 år och en knappt 2 månads baby.. började lipa nästan, hur kunde JAG, ENS TÄNKA SÅ SOM JAG GJORDE? jag är helt klart sjuk i huvudet.. KLART jag ska ha barn, det är klart att detta är något för mig.. jag skämdes och pratade med Noora om mina tankar och hon sa att det finns ingen tid i livet man känner sig redo, och det är helt normalt att tänka att man vill ge det bästa till barnet men alla är inte moiljonärer. Bara den får kärlek och ett bra liv tillsammans med mamman/familjen så går allt! Eftersom allt är nytt så är det helt normalt att vara osäker för framtiden tillsammans med en ny varelse.. Men alla mammor är starka och alla klarar av det!
Pratade med min mamma idag om detta också.. Hon sa inget, något mummel bara.. Vi åkte efter fruktosten till Babyproffsen och kollade barnvagnar! Var inne där i någon timma och pratade med personal och mätte. Kollade på allt som fanns där inne. Många tankar och funderingar..
Sen när vi satte oss i bilen så frågade mamma:
Mor: Det du sa förut, det menade du inte va??
Jag: Nej.. det gjorde jag verkligen inte.. jag är knäpp..
<3 jag älskar redan mitt barn. det har jag gjort från första stund.. men det är många hormoner och tankar som spelar mig ett spratt bara då och då.. det är mycket runt omkring mig också, jobbet, familjen osv.. alla kan inte må tipptopp jämt. men det är klart som sjutton att jag ska ha mitt kärleks barn, jag har världens bästa kompisar, kille som tjej och underbara arbetskamrater som stöttar.. och min mamma är en ängel <3
29+3
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.