Jag är hennes mamma, lyssna på mig!

Jag har nog alltid fått skit för hur vi gör, vad vi väljer för vår tös. Ja, JAG får skit fast det är VI som funderar och pratar. Jag har lärt mig att ta det med en nypa salt men jag tror jag har PMS nu eller något.

Som en käftsmäll kändes det när jag nekade sambons pappa att trycka i fröken mer mat. "Nähä, bantar du henne?" "Du behöver inte banta henne, hon springer bort det sedan" VAD I HELVETE HAR MITT "NEJ" MED BANTNING ATT GÖRA?!

Herregud, bara för att vi inte trycker i henne två burkar med mat och efterrätt på det betyder inte det att vi BANTAR henne.

Tårarna dök upp när jag hörde det och jag fick bita mig så hårt i tungan så jag fick blodsmak i munnen för att inte skälla ut hela sambons jävla familj.

Jag är laktosintolerant och det är tydligen så kul att retas med mig för det, nej, jag skiter inte på mig om jag dricker vanlig mjölk men när jag somnar har jag legat flera timmar med magsmärtor och somnar bara för att jag är helt slut - och uttorkad efter allt svettas. Hur kul är det? Hur kul är det att precis allting ska klagas på?

Sambons mamma med sina åsikter om vårt hus. Hennes försök med att bestämma över hur vi ska ha det.

NEJ, LÅT OSS KLARA OSS SJÄLVA!

Nå, sambons bror hade väl tänkt hjälpa mig med mitt CV om nu inte min syrra hinner före.

Jag har nu den där känslan av att jag inte vill bygga hus, jag vill inte jobba, jag vill ingenting. Tackar sambons härliga familj för det. Börjar jag jobba kommer ju hans föräldrar att sköta lite nu som då.

Och allt detdär tjatet om hon går än. De ser väl att hon inte går, men herregud, sluta stressa över det! Bara hon går innan hon börjar skolan är jag nöjd. Jo, vi MÅSTE sätta på henne skor så hon börjar gå. Hon MÅSTE börja gå nu för hon är "sååååå seeeeeen". Nej, hon är inte sen. Hon vågar inte släppa ur, hon smäller ner rumpan varje gång hon ens märker av att hon står utan stöd. Hon kan gå utan stöd men inte utan att hålla i sig. Hon lyfte ju upp gåvagnen och gick över en jacka utan att stöda sig. Mig gör det ingenting att hon inte kan gå - men tydligen gör det mycket för sambons familj, ja hon kanske inte är så tidig som sambon och hans syskon var, de gick alla när de var runt 9 månader men det är inte samma ungar som min unge.

Nä, jag är förbannad. Till en början var det ju kläderna "för lite" var det hela tiden, jo, för lite när hon hade värmeutslag i nacken efter att de rullade in henne i en tjock filt?

Jag skämmer bort henne så jääävla mycket, jag bantar henne, jag är för snäll, jag är för elak. HUR SKA DE HA DET?! Kan de inte bara kläcka ur sig att de inte tycker om mig istället för att bara klaga på allt jag gör?

Herregud, jag önskar att jag aldrig blir som dem!

Jag tycker inte att jag bantar ungen, jag ger henne mat 5 gånger/dag, hon är nöjd, verkar vara mätt och hon går upp bra i vikt. Exakt vad gör jag fel då? Hon växer otroligt bra har vi fått höra dehär senaste gångerna vi varit på kontroll.

Och jo, öroninflammationerna är ju såklart mitt fel! Det blåser ju i hennes ööööööron. JOJO! Alla förkylningar är mitt fel, för jag sätter på henne för lite kläder. Säkert är både allergierna och astman mitt fel då oxå, FÖR MIN LILLASYRRA HAR DET!! Haha.