Jag längtar och längtar

Jag längtar efter sommaren. Efter värme, sol och bad, efter att ligga I skuggan och titta på träden. Eller bara tänka. Efter att kunna ta hand om mig själv och njuta av att jag är gravid, utan en massa oönskade plikter som tränger sig ivägen. Så känns det faktiskt. Studierna är en mur som står mellan mig och det liv jag vill leva just nu. Och det är jobbigt att känna så.

Vem är jag egentligen? En kvinna utan ambitioner, utan lust att lära, som tvivlar på sitt yrkesval? En som står i hörnet och hoppas på att slippa vara tvungen att göra något? En som bara gör det jag absolut måste för att bli godkänd, och inget mer? I vanliga fall är det min motsats, men just nu är det min verklighet.

Jag antar att det bästa för mig vore att acceptera att mitt liv just nu har ett helt annat fokus än studier och karriär, men det är lättare sagt än gjort. Jag känner inte igen mig själv, och det är det jobbigaste av alltihop.

Men jag hankar mig fram. En timme i taget, dag för dag, vecka för vecka. Och det går framåt. Nu är jag plötsligt i vecka 17. Det är som med mycket i livet – när man är mitt i det går det långsamt, men när man blickar tillbaka på det så har det gått fort.

Det som är positivt är att jag är piggare. Nu när jag gått min halva dag så måste jag inte sova resten av dygnet, utan kan vara uppe och pyssla på med aktiviteter som inte kräver så mycket tanke eller energi. Livet återvänder så sakteliga, och det är härligt, men jag väntar fortfarande på att bli pigg, på att bli mig själv.

Min man bor långt bort och det har känts tungt senaste veckorna. Jag vill ha honom här; jag vill att han ska krama mig och laga mat åt mig och massera mina fötter. Jag vill gråta hos honom och skratta med honom och dela graviditeten med han som ska bli pappa. Jag känner mig ensam, men kan inte säga det till honom, för jag vill inte att han ska få dåligt samvete över att han måste jobba på annan ort.

På det hela taget är det tur att vårterminer brukar gå så otroligt fort. Februari och mars är den tunga perioden, sen är det påsklov och så plötsligt finns knappt tillräckligt med vardagar för att hinna med, och hips vips är det sommarlov. Åh, vad jag längtar!

Bebben i magen har sprattlat runt nu ett tag. Kände det första gångerna i vecka 14, vilket får mig att undra över om beräkningen är rätt. Nu under v 16 har det varit en väldig fart där nere – det bubblar, kurrar och petar till. Det skulle kunna vara tarmarna som arbetar för fullt, förutom att det är för mycket och, ja, helt enkelt inte känns som att det är tarmarna. Dessutom märker jag tydligt att det blir mer aktivitet när jag satt mig strax efter att ha rört mig lite extra, och aldrig någon relation till måltider eller toalettbesök. Så jag har bestämt mig för att det måste vara lillen. Som är hela 16 cm nu! Vår alldeles egna bebis, ett mirakel mitt i vardagen. Jag älskar sparkarna och längtar intensivt tills den lilla kommer ut och jag får hålla den nära och pussa på den. Och tills putten blir tillräckligt stor för att man ska kunna känna huvud, fötter och andra kroppsdelar genom magen. Nu går jag ju bara och klappar mig på tarmarna.

På måndag ska jag och maken på ultraljud. Det måste uppenbarligen vara någon man som har hittat på att man ska vänta tills vecka 17-19 för första ultraljudet. Jag är full av oro och förhoppningar. Finns det något där? Är det något fel på fostret? Och vad tusan ska jag ta mig till då?? Jag längtar efter lättnaden att få höra att allt ser normalt ut, och efter att få höra hjärtslagen och se bebisen röra sig. Efter att äntligen våga tro på att vi väntar barn i augusti!