Inte alltid en dans på rosor

Det här med att vara gravid är ju alldeles... alldeles... underbart - OFTA. Men det är inte alltid en dans på rosor, varken för mig eller bebisens pappa. Att jag har sån hemsk foglossning gör ju allt så mycket värre, jag har ont ofta och känner mig lätt handikappad - det blir en hel del aj-ande och gnällande många dagar. Ännu värre är det när sambon blir irriterad och råkar säga saker väldigt fel, igår fick jag höra att "jag vill bara att man ska tycka synd om mig" - skulle jag SPELA smärtan jag bär på varje dag? Knappast. Det vet ju han också men i stundens hetta kan man vräka ur sig både det ena och det andra, det vet jag också.

Men så pratade vi igenom det lite senare, och så får han ur sig att "Hur kul tror du det är för mig när allt kretsar kring dig hela tiden, JAG ska faktiskt också ha barn och bara för du bär på det så ska jag väl också få må bra och känna uppmärksamhet?"

Han har så rätt. Stackars älskling kommer i skymundan, extra mycket eftersom jag har ont och ser ut som en anka när jag går. Då är det MIG alla tar hand om, MIG alla frågar hur jag mår och hur det känns, HAN ska bara vara en stöttande man/pappa i bakgrunden. Det är jättesvårt sånt här, först var jag så arg och ledsen för vad han vräkte ur sig, men sedan så förstod jag precis vad han menade.. Det är detta man läst om, att många män känner sig bortglömda när kvinnan är gravid, men vad ska man göra åt det? Jag är ju faktiskt den som bär på vårt barn, jag försöker ta hand om honom som jag alltid gjort men jag kan inte det på samma sätt för tillfället.

Någon som har ett bra tips på hur man ska göra för att pappan också ska känna att omgivningen bryr sig om honom, vilket jag är övertygad om att dem gör men kanske inte visar det på samma sätt?