Inget RUL imorgon :(
Ullko · 2012-11-13 · 451 visningar
Igår var en riktig gråtardag. Fy!
Det började på morgonen att jag vaknade av att jag var alldeles mör i kroppen efter 25h intensiv jobb-helg. De är väldigt mysigt socialt på ett äldreboende, men samtidigt väldigt stressigt och som sagt intensivt när ALLA vill ha hjälp samtidigt.
Så ringde sedan D på förmiddagen, då hade han ringt och kollat upp tiden för rul:et nu på onsdag. Jag hade sagt att det skulle vara den 14e, ca kl 8, men eftersom jag slarvat bort lappen IGEN så var jag inte säker. Så han ringde till MVC och ringde sedan mig och frågade om den 19e lät bekant... nej sa jag?
Då har jag tydligen även tagit fel på dagen! så den 19e kl 8 var det rul. Då började jag gråta!
Sambon blev alldeles fundersam i telefonen och frågade varför jag var ledsen. Jag hulkade fram att det var för jag var trött och att nu skulle allt krocka (då det är måndag vi ska åka till Ullared jag, mamma och syster M) och så insåg jag att istället för bara 2 dagar kvar så skulle det vara en HEL vecka till innan jag skulle få se min lilla älskling på ul-monitorn. . . Nej fy så ledsen jag var då.
Sen var hela den dagen förstörd. Så gick och lade mig i sängen och lyssnade på en ljudbok, gammal klassiker av Barbro Lindgren "Världshemligt". Jag är uppväxt på hennes första bok i den serien, jättehemligt, men aldrig läst de två andra böckerna. Så jag låg där i sängen och lyssnade.
Fick lite sms med. Den ena var från ett nummer jag inte hade inlagt, men som det visade sig vara ifrån en kurskamrat som undrade varför hon inte sett mig i skolan på en stund - förklarade kortfattat att jag tagit ett studieuppehåll. Hon hoppades jag skulle må bättre snart. Det är gulligt när personer man inte tror bryr sig, faktiskt gör det.
Sen fick jag ett tråkigare sms ifrån min bästa vän som sa att hennes pappa troligen har lugninflammation och kanske även cancer. Å då blev jag så nedstämd igen. Visste inte riktigt vad jag skulle säga genom text för att visa att jag kände med henne. Men tycker att det känns väldigt ledsamt, dessutom som jag vet sen vi var små att hon varit orolig att mista sin pappa just för att han är så mycket äldre än pappor var i våran ålder.
Alla dessa känslor kom ut sen efter en kort promenad till affären med sambon efter han kommit hem. Efter halva vägen blev jag alldeles tyst och alla tankar började snurra i huvudet och jag kände bara paniken att jag ville fort hem innan "främlingar" skulle se mina tårar. Väl hemma placerade jag mig i soffan och stortjöt för andra gången den dagen. D höll om mig och försökte trösta mig och frågade varför jag var ledsen, det enda jag kunde få ur mig var: "Man får vara ledsen ibland! Då får man gråta!"
Sen var det inte så mycket mer för den dagen. Å nu är det tisdag och på fredag kommer mamma och pappa ner, sen blir det myshelg och så har jag hela måndagen att se fram emot. Men jag kan tänka mig om den här veckan kommer kännas låååång, men ska försöka städa huset tills det glänser för att få tiden att gå snabbare,
Det började på morgonen att jag vaknade av att jag var alldeles mör i kroppen efter 25h intensiv jobb-helg. De är väldigt mysigt socialt på ett äldreboende, men samtidigt väldigt stressigt och som sagt intensivt när ALLA vill ha hjälp samtidigt.
Så ringde sedan D på förmiddagen, då hade han ringt och kollat upp tiden för rul:et nu på onsdag. Jag hade sagt att det skulle vara den 14e, ca kl 8, men eftersom jag slarvat bort lappen IGEN så var jag inte säker. Så han ringde till MVC och ringde sedan mig och frågade om den 19e lät bekant... nej sa jag?
Då har jag tydligen även tagit fel på dagen! så den 19e kl 8 var det rul. Då började jag gråta!
Sambon blev alldeles fundersam i telefonen och frågade varför jag var ledsen. Jag hulkade fram att det var för jag var trött och att nu skulle allt krocka (då det är måndag vi ska åka till Ullared jag, mamma och syster M) och så insåg jag att istället för bara 2 dagar kvar så skulle det vara en HEL vecka till innan jag skulle få se min lilla älskling på ul-monitorn. . . Nej fy så ledsen jag var då.
Sen var hela den dagen förstörd. Så gick och lade mig i sängen och lyssnade på en ljudbok, gammal klassiker av Barbro Lindgren "Världshemligt". Jag är uppväxt på hennes första bok i den serien, jättehemligt, men aldrig läst de två andra böckerna. Så jag låg där i sängen och lyssnade.
Fick lite sms med. Den ena var från ett nummer jag inte hade inlagt, men som det visade sig vara ifrån en kurskamrat som undrade varför hon inte sett mig i skolan på en stund - förklarade kortfattat att jag tagit ett studieuppehåll. Hon hoppades jag skulle må bättre snart. Det är gulligt när personer man inte tror bryr sig, faktiskt gör det.
Sen fick jag ett tråkigare sms ifrån min bästa vän som sa att hennes pappa troligen har lugninflammation och kanske även cancer. Å då blev jag så nedstämd igen. Visste inte riktigt vad jag skulle säga genom text för att visa att jag kände med henne. Men tycker att det känns väldigt ledsamt, dessutom som jag vet sen vi var små att hon varit orolig att mista sin pappa just för att han är så mycket äldre än pappor var i våran ålder.
Alla dessa känslor kom ut sen efter en kort promenad till affären med sambon efter han kommit hem. Efter halva vägen blev jag alldeles tyst och alla tankar började snurra i huvudet och jag kände bara paniken att jag ville fort hem innan "främlingar" skulle se mina tårar. Väl hemma placerade jag mig i soffan och stortjöt för andra gången den dagen. D höll om mig och försökte trösta mig och frågade varför jag var ledsen, det enda jag kunde få ur mig var: "Man får vara ledsen ibland! Då får man gråta!"
Sen var det inte så mycket mer för den dagen. Å nu är det tisdag och på fredag kommer mamma och pappa ner, sen blir det myshelg och så har jag hela måndagen att se fram emot. Men jag kan tänka mig om den här veckan kommer kännas låååång, men ska försöka städa huset tills det glänser för att få tiden att gå snabbare,
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.