Idag är allt som börjar på L
Ullko · 2012-02-29 · 421 visningar
Det är som luft, genomskinligt och osynligt för blotta ögat - Så det känns.
Är alldeles lågmäld, likgiltig och ledsen (?) - Inte gråtit med tårar, men inombords känns det.
Bim idag - dock är det nog inget icke i det, så fort jag vaknade imorse kände jag den där välkända känslan som betyder att de blir några dagar med tamponger och bindor. Ville inte känna. intalade mig istället att det kanske var något annat (ett fästande ägg?) Men det var nog undvikligt att ignorera menskänslan...
Just nu sitter jag på högskolan i väntan på föreläsning, och än (vad jag vet) har det inte kommit nåt än, men jag är säker på att det kommer komma snart och jag vill bara att de kan komma någon gång så de kan vara överstökat - så jag kan vara säker på att det inte blev nåt nu heller - få vara lite lågmäld och liten och känna mig lite ledsen och sedan prova igen nukommande månad.
Det värsta är nog att jag har känsla av att sambon är glad över att det kommer dröja minst en månad till. Även om han sagt att han vill ha barn så vet jag att han känner lite oro och skulle nog vilja ha mer tid på sig, men jag vill inte har mer tid på mig. Jag är otålig och det står jag för. - Dessutom tror jag inte på det här att man INTE ska tänka att man vill ha barn, man försöker ju skaffa barn för att man VILL ha barn, varför ska man inte då tänka att man VILL. Varför får man inte intala kroppen att den VILL bli med barn och bära detta i 9 månader.
Jag är nog mest bara tjurig just nu eftersom jag har en svag aning om att varje gång mina systrar blivit med barn så har de blivit det när DEM vill. Det är fruktansvärt stressigt att var yngst och ha den osynliga pressen på sig... men egentligen vet jag att den största pressen kommer ifrån mig själv och skulle jag bara kunna hantera denna bättre så kanske kroppen kommer ge med sig med och bli på smällen snart.
Är alldeles lågmäld, likgiltig och ledsen (?) - Inte gråtit med tårar, men inombords känns det.
Bim idag - dock är det nog inget icke i det, så fort jag vaknade imorse kände jag den där välkända känslan som betyder att de blir några dagar med tamponger och bindor. Ville inte känna. intalade mig istället att det kanske var något annat (ett fästande ägg?) Men det var nog undvikligt att ignorera menskänslan...
Just nu sitter jag på högskolan i väntan på föreläsning, och än (vad jag vet) har det inte kommit nåt än, men jag är säker på att det kommer komma snart och jag vill bara att de kan komma någon gång så de kan vara överstökat - så jag kan vara säker på att det inte blev nåt nu heller - få vara lite lågmäld och liten och känna mig lite ledsen och sedan prova igen nukommande månad.
Det värsta är nog att jag har känsla av att sambon är glad över att det kommer dröja minst en månad till. Även om han sagt att han vill ha barn så vet jag att han känner lite oro och skulle nog vilja ha mer tid på sig, men jag vill inte har mer tid på mig. Jag är otålig och det står jag för. - Dessutom tror jag inte på det här att man INTE ska tänka att man vill ha barn, man försöker ju skaffa barn för att man VILL ha barn, varför ska man inte då tänka att man VILL. Varför får man inte intala kroppen att den VILL bli med barn och bära detta i 9 månader.
Jag är nog mest bara tjurig just nu eftersom jag har en svag aning om att varje gång mina systrar blivit med barn så har de blivit det när DEM vill. Det är fruktansvärt stressigt att var yngst och ha den osynliga pressen på sig... men egentligen vet jag att den största pressen kommer ifrån mig själv och skulle jag bara kunna hantera denna bättre så kanske kroppen kommer ge med sig med och bli på smällen snart.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.