Ibland är livet hårt.

Måste skriva av mig, så mycket som snurrar i huvet. Gav bort våran hund i lördags, allt hände väldigt fort vi skulle hämtat han egentligen på söndagen men då vi inte kunnat ha kvar hunden så sa vi att om hon ville så fick hon behålla honom. Men de gick liksom för fort, och det kändes som vi fick 3 minuter på oss att bestämma vilket då hon annars skulle köpa en annan hund. tycker de va lite fult att säga på de viset men jaja, så var de. Åkte hem, så hade jag och min pojkvän jättemysigt. Åt kinamat och grejer. När jag skulle sova grät jag lite men höll det typ tyst. Så kände jag hur mina händer började domna bort, så sjukt obehagligt. Så skulle jag gå till köket och dricka vatten och kände hur mina kinder började göra samma sak. Sen kändes mitt huvud jättekonstigt, trodde jag höll på att få någon typ av psykos. Har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Bad min pojkvän ringa ambulans men de kändes för mycket så då ångrade jag mig på en gång. Vi promenerade tills akuten istället och jag har nog aldrig gått så fort i hela mitt liv. Hade en puls på 135 när vi kom in. Så tog dom blodprov och sånt för jag trodde jag hade fått en allergisk reaktion på något. Men nähä det vare tydligen inte. då visade det sig att det var en panikångestattack. Jag har haft ångest förut men det här var verkligen inget jag kände igen. Och jävla skitläkare som verkade tro att jag spelade eller nåt, jävla as. Och varje gång han tittade på mig så började jag gråta och de va ju jävligt mystiskt haha. Fick en 5 mg oxascand sen fick jag gå hem efter 2 timmar där. Borde egentligen inte tagit nåt men jag var så illa tvungen för annars hade jag fått likadant när jag kom hem. Men skiten hjälpte ändå inte så de kunde ju ha kvittat. Grät hela morgonen efter. Och min pojkvän fattade ingenting och jag blev så jävla förbannad på honom så jag låste in mig på toan haha. Stackars min älskling <3 idag känns det iallafall bättre, men de känns fortfarande asså. Sen har jag börjat noja för förlossningspsykos och att det ska vara något fel på barnet och alla möjliga saker. Inte konstigt att man hamnade på akuten tillslut egentligen. Jaja, nu känns det lite bättre iallafall =) barnmorskan på onsdag och då ska jag ta upp allt och fråga. Kommer säkert gråta mig igenom hela samtalet men de får jag väl göra dårå. Kram på de!