Hjärtat slår

Jag måste minnas onsdagen, inte för jag tror att jag kommer glömma men ändå. Vi var på stan och jag gick på toaletten, jag torkade mig och då hände det som jag fasat över: det var fullt med klarrött blod på pappret! Jag torkade fler gånger och det kom mer. Jag gick ut och sa till S att vi måste gå, han fatta direkt att något var fel och följde efter mig ut. Jag var jätteorolig och kände att nu är det kört. S försökte lugna mig, tog mig i handen och sa att vi ska till sjukhuset. Vi satte oss i en taxi mot KS. Jag försökte att inte gråta men det gick inte, S tröstade mig och lugnade mig så gott han kunde. Väl framme på KS fick vi veta att gynakuten hade stängt eftersom det var helg. Jag bara satt och grät, jag var så rädd. S skötte snacket och vi kom fram till att ta bussen till SÖS. Jag tänkte gå på toa men vågade inte. Vi kom till SÖS kl 16, jag fick lämna urinprov, det var brunt nu, men inget nytt blod. Jag gick på toaletten två ggr till under tiden vi vänta och det va fortfarande brunt men inget nytt rött blod. Det gjorde mig lite lite lugnare, att det iaf inte blivit värre. S gjorde mig också lugnare, han berättade om att hans syster börjat blöda mycket under båda sina graviditeter och allt gick bra. Och han sa att det viktigaste för honom var att jag mår bra och allt annat kommer lösa sig till slut. Det kändes tryggt och skönt att ha honom där, jag älskar honom jättemycket. Kl 19 fick vi komma in till en läkare, hon frågade lite kort om vad som hänt och sen fick jag sitta i gynstolen. Hon undersökte mig och sen gjorde hon ett vul och sa 'här är livmodergången, här är din livmoder, och här är ett litet foster! Kan ni se hjärtat som klappar? Och där är början på armar och ben.' Då började jag gråta igen, av lättnad och glädje. Vi fick se vår lilla fluttis och doktorn sa att allt såg jättebra ut!

Vi gick därifrån lyckliga.