hemma igen

Då är vi hemma igen jag och världens snällaste barn som har åkt 200 mil i bil utan att vara knappt det minsta gnällig. Vi fick städat ur farfars lägenhet, han hade ju bara bott där fyra veckor så det var ju inte mycket grejer. Var nog det jobbigaste på hela resan. Pappa och min faster fick gå igenom huset och kolla vad som fanns där. Kan känna att jag är arg på min sambo för hans farmor och farfar bor i samma stad som oss och han har inte hälsat på dem på flera år, min farfar bodde 100 mil bort inte så lätt att bara fara dit då. Tror lite av den känslan är att jag är arg på mig själv för att jag inte varit där och nu hann jag inte, han gick bort en vecka innan vi skulle åka. Jag hoppas att han vet att jag ville hälsa på oftare. Förra året hade jag tänkt åka men då kom ju Simon åtta veckor förtidigt och sen har jag faktiskt tyckt att han har varit för liten för att åka så långt. Var skönt att komma upp "hem" igen men det kändes definitivt en stor tomhet och det allra jobbigaste var att åka därifrån och veta att det kommer aldrig att vara detsamma igen. Min farfar betydde extremt mycket för mig och han kommer fattas mig länge. Nästa gång flyger vi ner då blir det begravning.