Hallååå, värkar, var är ni?

41+3 och jag har nu passerat den genomsnittliga tiden som förstföderskor går över dagen för beräknad förlossning. Har liksom testat det mesta nu och kommit till ett stadie av lite halvilsken acceptans. Jag förstår att man har gått över tiden först efter 42 fyllda graviditetsveckor men nog känns det drygt ändå. Insikten om att barnet tänker inte komma förrän det är redo (vad jag än dricker för sorts te eller går för promenader) är inte lätt när man lever i ett samhälle där man kan kontrollera det mesta. Och igångsättning är ju intet jag eftersträvar heller.

Ringde till min barnmorska igår och hörde mig för om det inte gick för sig att komma på ett litet tillsyn på måndagen, ifall vi inte fått barn innan dess. Annars dröjer det ju ända till torsdagen innan någon tittar på oss. Jag måste verkligen säga att hon är helt fantastisk, den människan. Ett-tu-tre så hade hon fixat tid för oss. Och jag vet att hon är superuppbokad egentligen. Skulle inte vilja gå genom en graviditet utan henne som barnmorska!

Bebben själv verkar tycka att det är hur gosigt som helst att ligga där i sin kokong. Det trycker och töjer neråt men fattar ni, jag har inte haft en endaste värk! Inga mystiska slemproppar har trillat ut heller. Tror jag kommer att förbli gravid och ungen kommer ut som en mustageprydd och finnig tonåring eller nåt...