Graviditetstankar (39+2)

Det känns verkligen att den tunga delen av graviditeten har börjat, man känner sig tyngre och otympligare än någonsin. Har inte riktigt samma ork som tidigare och har ofta ett tryck nedåt vilket gör att det kan vara lite jobbigt och göra lite ont när man går. Samtidigt som man blir glad varje gång man får lite ”mensvärk” eller liknande för att då känns det som att det börjar komma igång lite grann, nu är jag i vecka 40 och det känns ju helt sjukt, det är så nära men den sista tiden känns verkligen lååång. Nu vill jag bara ha ut henne/honom, mitt lilla hjärta, allting är ju så värt det när man vet vad som väntar, men måste erkänna att jag börjar sakna min gamla kropp, just nu känner jag mig bara allmänt stor och vätskefylld i hela kroppen, speciellt fötterna. Det ska bli intressant att se hur min kropp hanterar allting i efterhand, hur snabbt man återhämtar sig och så.

Nu har man varit gravid i 9 månader, 9 månader?!? Hur snabbt gick tiden egentligen, känns som att det var ganska nyligen man berättade för alla att man var gravid. Om max 2½ vecka kommer jag att vara mamma, overkligt och helt underbart, håller alla tummar på att h*n inte blir sen, du får gärna komma ut nu min lilla tjej/kille : )