graviditets- och Förlossningsberättelse Cornelia

Bättre sent än aldrig. Varning långt.

Cornelia är ett s.k prematurbarn då hon är född i v29+5 och vägen var guppig hela vägen och flera veckor efter. Här kommer vår berättelse.

Vi blev gravida rätt fort efter jag slutade amma vår son och ringde min bm för att boka tid och hon bara skrek av glädje i telefon. När v var där på inskrivning lämna jag även ett prov för att kolla efter baktriell vaginos (som enligt en studie har ett samband med för tidiga förlossningar). En vecka efter provet fick jag diagnoseiell vaginos och började medicinera i en veckas tid. Strax efter detta började jag få så kraftiga sammandragningar att jag inte kunde röra mig typ en var fjärde dag. Och plötsligt en söndag fick jag sån kraftig blödning att det bara forsade blod, var då runt v13-14. Ringde gyn på måndagen och fick komma in samma dag för ett vul. Allt var som det skulle och läkaren gissade på att ett blodkärl på moderkakan spruckit.

Nån vecka senare eller om det var två så vaknade jag på natten av värkar o 15min senare kom det ut 3st 4 cm klumpar. Var helt säker då på att vi fått missfall. Dagen efter åkte jag och familjen upp till sthlm och 2 dagar senare tvingade min moster iväg mig till gyn för att kolla att allt kommit ut så jag inte behövde skrapas. Gjorde vul och vi tappa hakan allihop för där inne låg en väldigt livlig bebis. Hon hittade däremot en 36mm stor koagulering utanför moderkakan som troligen var boven.

Graviditeten fortlöpte och vi gjorde RUL och allt såg bra ut igen. Träffade bm i v23 och berättade allt som hänt och hon blev orolig eftersom jag fortfarande hade sammandragningar minst en gång i veckan som var riktigt kraftiga. Får av henne: Bara du klarar dig till v28. Åkte därifrån små orolig med en ny tid 3½ vecka senare.

Och sen kom chocken! Söndagen den 19e juni gick vattnet och jag var då i v26+2. Åkte tll sjukhuset vid midnatt den 19e tillsammans med sambon och sonen sov hemma med sin faster som barnvakt (ja då umgicks vi). Där konstaterades att det var vattnet som gått och att jag skulle få åka ambulans ner till gbg för här tar de inte emot så tidiga bebisar under sommaren. Skräckslagen blev jag inlastad i ambulansen med en bm och sambon blev hemskickad till sonen. Då var både vi och personalen nästan säkra på att det skulle bli bebis under måndagen.

Blev inlagd på specialistbb på östra med ctg kontroll och CRP kontroll varje dag (infektionsprov). Dagarna gick, veckorna gick och inget hände. Fick beskedet att i v34 skulle de sätta igång mig om jag inte fött innan. Hoppet ökade iom detta att hon kanske inte skulle komma jätte tidigt. Så en dag ökade mitt infektionsvärde över gränsvärdet, fick antibiotika men vlle inte riktigt sjunka.

Så den 13e juli satt jag och min rumskamrat som vanligt och pysslade i vårt rum och jag kände agtt jag började få kraftiga sammandragningar så sa att jag lägger mig nog i sängen och vilar lite innan lunchen, klockan var då 11:45 och lunchen skulle komma 12:30. Ville inte gå över men vi bestämde oss för att gå ut till matsalen o äta. Väl där ute kände jag ett plötslgt hugg och så forsade det rosafärgat vatten. Efter det började jag få värkar var 4e minut men ville inte tro det var sant så jag och rumskamraten åt vår lunch och på väg tillbaka till rummet hade jag riktigt ont och hon övertalade mig att kalla på personal. Bm kom och satte ctg kurva och ställde lite frågor och gick iväg. Kom tillbaka efter 10min och ctg kurvan visade inte på några värkar alls men dippar på bebisen som tydde på värkar. specialistförlossningen tillkallades och vi tog beslutet att flytta mig tll specialustförlossningen för övervakning. Skickade då till sambon som var 2 timmar bort att han skulle ringa sin pappa och visa honom nattningsrutinen för vår son. Klockan var då runt halv 4.

Väl inne på förlossningen tog det 10min så drog allt igång. BM märkte att satte hon ctgn långt ner fångade hon upp mina värkar. Bad (nä inte bad utan mer begärde) att få lustgas för hade så fruktansvärt ont och fick lustgas och hon började tjata om att ville jag ha med sambon när jag skulle föda så skulle jag börja ringa. Skickade ett kort smsen mellan värkarna till honom med texten: KOM NU! Stackarn kasta sig in i bilen utan att veta nåt. Plingade på bm för hade så ont och hon undersökte och jag var 4cm öppen, nu fanns ingen återvändo. Bad om ryggbedövning och hon skulle ringa efter narkosläkaren. Och hon och jag hoppades att min sambo skulle hinna komma ner. Tiden gick och efter 1 timme fick hon tag på narkosläkaren som satt upptagen och skickade sin jour istället. Min stackars bm fck agera sambo ett tag och hålla min hand under värkarna stackaren. Hann få ryggbedövningen och precs när läkarna gick (han hade en studerande med sig) kom min sambo. Han hann! Ryggbedövningen var precis vad jag behövde och efter det kände jag inte av värkarna alls utan satt och smsa med min mamma, svägerska och min moster haha. Sen klockan 20 började jag få ont igen men på annat sätt så plinga på bm medans jag vred med i smärta. Hon undersökte mig och ja det var dags att krysta så de kallade på barnläkare eftersom jag bara var i v29+5. Barnläkarna kom mitt i krystandet och skulle presentera sig men jag ignorerar dom totalt och de gick för att göra sig iordning och då såklart kommer bebisen ut kl 20:21. Och det var en flicka, 1640gr och 42cm lång! Eftersom hon var för tidig åkte hon, barnläkarna och sambon upp en våning till neonatalavdelningen. Då började det jobbigaste jobbet för mig. Moderkakan. Den ville inte lossna så fick en spruta som skulle hjälpa till men den hjälpte inte. Bm sa tll mig att den måste ut innan kl 22 annars blir det operation. Åh nej sa jag opereras ska jag inte och började krysta medans en annan bm drog allt vad hon kunde. Runt 21:15 fick vi ut den. Vilken tur.

Sambon kom ner, vi fikade och sen flytta jag tllbaka till specialistbb och åkte upp till neo för att träffa lilla Cornelia. Sambon åkte hem och hämtade vår son och vi checkade in på ronald mcdonaldhuset över helgen. Måndag morgon åkte vi och cornelia mot kss skövde där hon skulle bli liggandes i 5 veckor. Allt gick bra hela tiden och nu är hon som vlken bebis som helst.