gråt

Det har blivit mycket tårar sen Cornelia kom till världen. Ibland gråter jag för attjag inser vilken tur vi haft att vår dotter mår bra, saker kunde varit mycket värre. Ibland för att jag känner mig rånad på en normal förlossning och tiden efter då man bara ska njuta av sitt barn. De första veckorna på neo var fyllda med undersökningar, som självklart bidrar till en massa oro vilket gör det extremt svårt att våga njuta fullt ut av sitt barn. Nu när vi är hemma har en stor tyngd tagits bort från bröstet men man är fortfarande orolig för att hon inte ska gå upp i vikt tillräckligt till nästa koll osv.. Den största rädslan ligger kring Cornelias framtid, tänk om hon skulle få nå men 8 veckor i livmodern togs ändå ifrån henne. Läkarna säger att det är ovanligt och speciellt när man mår så bra som hon gör, visst dämpar det oron men den finns ändå kvar.