Fy sjutton vad dålig jag känner mig..

Vi hade ju en valp i tre månader, sedan fick vi veta att ungen löper större risk att bli allergisk mot pälsdjur eftersom hon kryper runt i hundhår hela dagarna.

Igår var mamma och pappa efter våran hund så hon bor med dem nu. Hon har det bra, mycket, mycket bättre än hon hade här. Hon är nämligen Siberian Husky/Labrador blandras och kräver så mycket mer än jag hade tid med. Hon trivdes inte så bra här och att ha en så stor valp i en så liten lägenhet var inte bra.

Idag då har dagen varit jobbig. Sambon har gråtit nu som då, ungen har krypit runt och letat efter hunden, hon letade efter hunden länge innan hon kom till sovrumsdörren och slog på den och ropade "MAMMA"(för första gången ropade hon "mamma" så jag blev alldeles... WOW) och när jag steg upp och hon såg mig fortsatte hon leta efter hunden. Även katten letade efter hunden. Ingen av dem har varit sig själva idag...

Sa jag möjligtvist att jag känner mig som hemskaste personen i världen? Gav bort en hund för att jag inte klarar av en valp och en bebis... För mig är det visserligen redan skönt, för nu har jag all tid i världen att lägga på ungen och jag får slappna av och göra ingenting när ungen sover istället för att jag ska springa runt och plocka upp allt som hunden inte får röra. Jag kommer inte behöva torka kiss och plocka upp hundskit det första jag gör när jag stiger upp på morgonen. Jag kommer få mata ungen i lugn och ro utan att behöva pausa för att gå ut med hunden/lägga ut hunden medan ungen skriker för full hals.

Men sambon, ungen och katten förstör allt för mig nu... Får tänka på att hunden har det mycket bra nu, hon får springa av sig, har en hundkompis och folk som har tid med henne. Borde inte sambon vara glad då? Jag har ju förklarat sjuttielva gånger att jag inte orkar, jag är ingen supermänniska - jag är en helt vanlig person och kan inte finnas många som orkar med en 9 månaders bebis och en 5 månaders Siberian husky/labrador.