Funderar
andmatsam · 2012-06-24 · 461 visningar
Det har hänt så mycket otäckt sista tiden. Min storasyster var gravid, bara tre veckor längre gången än mig. Vi pratade och jämförde. Finulade på hur mysigt det kommer att bli när vi båda får vårt fjärde barn så tätt. Tänk va roligt dom kunde ha. Så hände det som inte får hända. I vecka 17 dog hennes bebis i magen och hon fick föda fram sin lilla pojke med en stor tomhet som följd. Det var skrämmande och jag bokade in ett ultraljud för att se att min levde. Det gjorde den, hjärat slog och allt såg bra ut. Jag blev så klart lugnad, men kände nästan skuld. Min syster har inte visat annat än glädje för mitt barn, men hur har hon känt inom sig?
Sen fick jag veta att min lillasysters kompis åxå var gravid, även hon 3-4 veckor längre gången än mig. Samma sak händer igen, på ultraljudet konstaterades att bebisen dött och hon fick föda fram sitt lilla barn och gå hem med samma tomhet.
En bekant till mig födde sin dotter i vecka 24+1. Den lilla är idag 5 dagar gammal och väger 430 g och är 30 cm lång. Enligt läkarna är hon stark och det håller vi alla tummar vi har för. Tiden får utvisa hur det kommer att gå.
Dagen innan midsommar dog en 9 årig flicka i vår kommun, hon dog av cancer.
Min äldsta dotter har en sjukdom som ger henne en livslängd på 25 år, hon är tio i år. Risken finns att hennes syster har samma sjukdom, det får vi reda på under hösten.
Det är så otäckt att det händer så mycket hemskheter. Allt på så kort tid. Jag är i v 20 nu och allt har hittills varit jättebra. Ultraljudet visar att det är en pigg och sprattlig liten tjej. Självklart är vi jätteglad för att vi väntar en liten till, men skrämmande tankar kommer, det är oundvikligt. Man blir så mycket mer medveten om riskerna. Vem vill förlora sitt barn, när än det händer? Ibland kan jag känna att jag inte kan vara glad för vårt lilla gryn när så många andra blir olyckliga. Jag ÄR glad, men känner mig ibland obekväm med den känslan. Dumt, ja jag vet, men stundtals kan jag inte rå för det.
Jag tänker så mycket på min storasyster som hela tiden kan se på mig och tänka att det skulle varit hon, samtidigt. Jag är rädd att det skall väcka känslor hos henne som är jobbiga, eller förstärka hennes sorg.
USCH, detta blev ju deprimerande. Jag inser att det inte är förrän nu, men fjärde barnet, som jag faktistk är fullt medveten om att det inte är självklart att det kommer att bli som man tänkt. Hoppas att jag inte skrämmer upp nån nu, det är inte min mening, vet bara inte var jag ska få utlopp för mina funderingar när det gäller bebisar och allt som hör till.
Vanligast är ju att allt går bra. Att det inte blir komplikationer och att man kommer hem med sin lilla ögonsten.
Klappar min mage, tar emot en spark och lägger mig. Nya tag i morgon! 18 veckor kvar tills vi får åka hem med vår lilla flicka ;)
Sen fick jag veta att min lillasysters kompis åxå var gravid, även hon 3-4 veckor längre gången än mig. Samma sak händer igen, på ultraljudet konstaterades att bebisen dött och hon fick föda fram sitt lilla barn och gå hem med samma tomhet.
En bekant till mig födde sin dotter i vecka 24+1. Den lilla är idag 5 dagar gammal och väger 430 g och är 30 cm lång. Enligt läkarna är hon stark och det håller vi alla tummar vi har för. Tiden får utvisa hur det kommer att gå.
Dagen innan midsommar dog en 9 årig flicka i vår kommun, hon dog av cancer.
Min äldsta dotter har en sjukdom som ger henne en livslängd på 25 år, hon är tio i år. Risken finns att hennes syster har samma sjukdom, det får vi reda på under hösten.
Det är så otäckt att det händer så mycket hemskheter. Allt på så kort tid. Jag är i v 20 nu och allt har hittills varit jättebra. Ultraljudet visar att det är en pigg och sprattlig liten tjej. Självklart är vi jätteglad för att vi väntar en liten till, men skrämmande tankar kommer, det är oundvikligt. Man blir så mycket mer medveten om riskerna. Vem vill förlora sitt barn, när än det händer? Ibland kan jag känna att jag inte kan vara glad för vårt lilla gryn när så många andra blir olyckliga. Jag ÄR glad, men känner mig ibland obekväm med den känslan. Dumt, ja jag vet, men stundtals kan jag inte rå för det.
Jag tänker så mycket på min storasyster som hela tiden kan se på mig och tänka att det skulle varit hon, samtidigt. Jag är rädd att det skall väcka känslor hos henne som är jobbiga, eller förstärka hennes sorg.
USCH, detta blev ju deprimerande. Jag inser att det inte är förrän nu, men fjärde barnet, som jag faktistk är fullt medveten om att det inte är självklart att det kommer att bli som man tänkt. Hoppas att jag inte skrämmer upp nån nu, det är inte min mening, vet bara inte var jag ska få utlopp för mina funderingar när det gäller bebisar och allt som hör till.
Vanligast är ju att allt går bra. Att det inte blir komplikationer och att man kommer hem med sin lilla ögonsten.
Klappar min mage, tar emot en spark och lägger mig. Nya tag i morgon! 18 veckor kvar tills vi får åka hem med vår lilla flicka ;)
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.