Frustration och ilska.

Till att börja med vill jag skriva att ni som tänker skriva spydiga kommentarer om att "det finns dem som har det värre" kan pysa vidare och strunta i att läsa det här. Jag vet mycket väl om att det kunde ha varit värre, mycket värre men det betyder inte att situationen jag befinner mig i känns mindre frustrerande.

Så det här handlar främst om sambon min. Jag älskar honom, det gör jag verkligen men på sista tiden känner jag hur irritationen mer och mer tar över. Ett dilemma är att jag inte vet hur mycket av känslorna som påverkas av mitt tillstånd. (Borderline) Ibland undrar jag om allt hade känts annorlunda om jag inte hade behövt kämpa med det samtidigt. Men i alla fall så känner jag ofta hur trött, irriterad och frustrerad jag är på C (sambon). Han gör sällan mer än vad han "måste" och han tar väldigt lite ansvar, inte bara angånde föräldraskap utan gällande allt och det börjar gå mig på nerverna. Det är väldigt ofta jag får höra att "jag vet inte riktigt vad jag tänkte" osv. Det är jag som tar det största ansvaret över Mhy och det har jag inget emot, jag gillar att ta hand om min dotter MEN är man två om det så förväntar jag mig lite mer än vad jag får i nuläget. Saken är den att det inte är en ellet två stora grejer som får mig att känna så här utan det är femtielva småsaker och i den här situationen gör det allt svårare. Till saken hör även att C har enligt mig extremt låg självkänsla/dåligt självförtroende så när jag försöker ta upp nånting som jag tycker kan bli bättre leder det till att han för det första ursäktar sig själv och sen säger "jag vet jag är dålig" eller liknande och sen blir han nere, jag blir frustrerad och säger "skitsamma" och så kommer vi ingen mer vart med det. Jag orkar inte gå in på alla detaljer om vad det är som gör mig så irriterad och frustrerad för då kommer det här bli ett väldigt långt inlägg. Jag vet också att pga hur jag är så "förstorar" jag ofta grejer och allt jag känner känns starkare för mig en för dem flesta andra, g'ller både negativa och positiva känslor och det här underlättar ju inte direkt heller för oss. Jag vet att jag kan vara rent ut sagt skitjobbig att leva med men jag försöker åtminstonde att vara öppen med hur jag känner och ser på saker och tycker att kommunikation är väldigt viktigt i ett förhållande, för C så är det lite tvärtom, som jag uppfattar det så känner han inte särskilt mycket alls, han är konflikträdd och tänker sällan efter. Allt det här gör att jag nu har kommit till ett stadie där jag ifrågasätter hela vårt förhållande vilket för mig känns oerhört tråkigt och ledsamt. Jag älskar som sagt honom och han mig, vi har en underbar dotter tillsammans och vi båda vill gärna få ett syskon till henne. Men nu vet jag inte. Ena stunden kan allt kännas bra och jag undrar vad det var jag egentligen tyckte var så dåligt för att i nästa stund undra varför jag inte bara bryter upp. Men återigen så spelar min borderline in som gör att jag kan pendla mellan sådana känslor i hiskelig fart. Det är så frustrerande när jag inte vet vilka av mina egan känslor som faktiskt är sanna. Nu kanske det låter som att jag skyller allt på mitt tillstånd men så är inte fallet. Jag försöker bara förklara att det försvårar en hel del, inte bara för mig utan även för dem runt omkring. Nästa vecka ska vi i alla fall träffa en familjerådgivare och jag hoppas innerligt att det kan hjälpa oss för en ändring måste ske om jag ska orka vara kvar i det här förhållandet tyvärr...