Från och med nu...

...är jag ensamstående med barnen.

Han har inte pratat med mig på hela veckan.

Jag känner hans spel, vad han gör för att göra vad han vill...

Så jag höll flabben hela veckan och bara väntade på att han skulle ta steget att prata med mig. Som han gjorde då inte.

Utan ikväll sitter han där och säger "bara så du vet så sticker jag imorgon"

trevligt.... det var förväntat....

Jag bad honom då bara att packa sin väska och gå.

Orkar inte mer drama, tjafs...

Orkar inte leka hans mamma mer.

Att han inte förstår skillnaden på rätt och fel kan jag inte göra något åt mer... han får då göra som han vill.

Det värsta är att mina två andra barn märker ju när han inte är här.

Så jag fick världans frågor från min 7 åring.

Var är han? När kommer han? Varför stack han? Vad ska han göra?

Jag kunde inte svara riktigt på något av det... utan bara sa att han skulle iväg med jobbet och att vi inte skulle se han på några dagar.

Hon hade redan börjat gråta och sa att hon kanske glömmer bort honom.

Och att hon inte förstod varför han inte kunde komma tillbaka eller varför vi inte kunde åka till honom. Stackars tös =(

Jag försökte uppmuntra henne och förvissa henne om att detta var OK..

Han skulle hälsa på ibland och att hon skulle inte glömma honom.

Jag lyckades lugna henne, till slut sa hon "nu har jag två pappor"

Fast jag ville ju mena att han varit som hennes pappa hela tiden, inte bara när vi gör slut :p men men... hon log iaf när hon sa det..

Och jag sa att vi skulle nog klara oss bra, bara vi... att vi hade gjort det förut. Vi skulle bara bli glada, specielt när bebisen föds (för då kan jag äta, dricka och leva normalt igen) och det skulle underlätta en hel del.

Men det gjorde ont att se henne så ledsen. Hon förstod inte riktigt och jag kunde inte riktigt förklara för henne heller...

Han väljer ju att göra detta ständigt mot mig/oss.

Sedan kommer han krypandes några dagar senare (när han gjort det han ville) och lovar att aldrig göra om det... det bara funkar inte så längre.

Jag måste tänka på mina barn... han kan inte hålla på så.

Antingen är man ihop och tar beslut tillsammans eller så går man i sär och gör vad man vill...

Urs...

Hoppas tösen min kan sova inatt ändå och att jag lyckats göra mindre grej av det hela... man är ju själv upprörd =/

Vi får väl se hur morgondagen blir....