Främling för mig:(

Fy så jobbigt allt känns,vet inte riktigt hur vi ska lösa det här min man och jag.Jag bara gråter för att min kraft är helt slut.Vet inte längre vem som gör rätt och fel i vårat förhållande,det enda jag vet är att jag inte orkar mer som jag känner nu.Jag och min man träffades för sex årsen.Träffade världens underbaraste man fram till vi fick tvillingarna då hans humör och sätt började ändras.Vet vi var i Tunisien året innan jag blev gravid och han satt och grät för han längtade så efter ett kärleksbarn.Jag trodde han skulle bli världens bästa pappa.För 3.5 årsen så kom våra kärleksbarn,oj så lycklig jag va,så söta och friska.Efter den dagen dom kom ut blev min man som förbytt.Visade inte samma glädje som mig,kändes mest irreterad och nedstämd och så har det varit fram till jag blev gravid nu i december.Då blev det ännu värre med gubben:(Tycker bara att han skäller på dom små hela tiden och när jag blir arg för att han gör det så blir han så klart vansinnig på mig.Jag vet att jag är en för snäll mamma som gör allt för mina barn,klart dom kör med mig hela tiden att jag ska göra det och det.Jag föredrar helldre att springa benen av mig för dom en massa jävla gnäll.Det klart inte min man accepterar,han tycker ju att dom skall klara det själva och så klart dom skall det.Men jag är så trött på alla höga ljud och bråk och skrik så därför gör jag som jag gör.

Min man är jätteduktig på att hitta på grejer och leka med dom,men det räcker inte tycker jag.Jag vill att han skall krama dom och ge dom kärlek.

Jag vet att min man älskar oss mer än allt annat men jag orkar inte med hans beteende mer,trött på att jämnt försvara barnen för han skäller på dom.Nu är jag riktigt orolig hur det ska bli när den lille kommer.Vet ju hur tidskrävande det är med en liten.Hur skall jag kunna förvara dom andra barnen när jag har bebisen oxå??Jag vill ha tillbaka min gamla man..

Han ringde precis ifrån jobbet och jag bara grät och berätta hur jag kände och inte orkar mera.Han sa att han inte vet vad som har hänt han som han sa att jag har ju världens finaste familj som jag älskar mest i hela världen,så sa han antingen får jag söka hjälp eller så ska jag försöka att ta tag i det själv.Grejen är att när vi är ovänner som vi alltid är nu för tiden så ser han inte att han gör fel i stundens hetta utan först när det lagt sig så fattar han.Har någon nån lösning vad man kan göra??Vi vill ju inte förlora varann:(samtidigt som jag känner hatet växa mer och mer för honom.Snart hatar jag homom mer en vad jag älskar han tyvärr:(Jag har så svårt att förstå hur man kan vara arg i fyra årstids utan att veta vad det är med än..

Vill bli lycklig igen.