Fortsatta dumheter från pappan :(

M har inte hört av sig och tjatat om att jag borde göra abort sedan i måndags. Han tycker ju att det är egoistiskt av mig att behålla barnet och att jag borde göra vad som är "bäst för alla parter", alltså abort enligt honom. Jag svarade så klart och tydligt jag kunde att jag förstår att det är frustrerande för honom men jag har bestämt mig för att behålla barnet och jag kommer inte att ändra mig, punkt.

Till sist slutade han skriva och ringa om det. Han hörde av sig igen i tisdags men bara för att fråga hur jag mådde och hur mitt läkarbesök hade gått i måndags. I min enfald tänkte jag att han kanske accepterat mitt beslut till sist även om han inte gillar det. Men igår pratade jag med min bästa väninna och hon berättade att han hade kontaktat henne i onsdags!

De känner varandra ytligt (gick på samma skola för många år sedan). Vid närmare eftertanke känner hon nog honom bättre än vad jag gör... Men hur som helst hade han sms:at henne och sagt att han "inte förväntade sig att hon skulle välja sida", men att han bad henne om att försöka prata med mig och få mig att inse vidden av situationen och att jag måste tänka på alla parter, även barnet. Och så mer av de argument han redan har sagt till mig.

Hennes första impuls hade varit att svara "Väx upp, din idiot!". Men eftersom det knappast skulle leda någonstans hade hon vänligt men mycket bestämt svarat att hon visste att jag redan har tänkt igenom situationen mycket noga, och att det dessutom är helt upp till mig att bestämma över min kropp och mitt kommande barn.

Han blev knappast nöjd med det svaret, men har i alla fall lämnat henne i fred sen dess.

Jag blir bara så förbannad på honom! Ok att han är yngre än mig och ok att det är en jobbig situation för honom, men han får ta ut det på någon annan än mig och mina vänner! I och för sig är jag glad om han låter bli att tjata på mig om det för jag orkar inte med hans panik, jag har fullt upp med att ta hand om mig själv. Men detta med att ringa min väninna för att få henne att prata med mig, det känns ju som om vi gick på högstadiet...

Men det som gör mig mest arg och ledsen är att han tror sig veta att abort vore "bäst för alla parter". Att det vore det bästa för honom går jag med på - han vill ju faktiskt inte bli pappa nu. Men att han har mage att uttala sig om vad som är bäst för mig! Han känner mig inte ens särskilt väl och jag är väl själv bättre på att bedöma min livssituation än vad han är! Jag ÄR ju liksom mig själv, hur kan han veta vad som är bäst för mig...

Och så har vi barnet. Men hur kan han hävda att det är bättre för barnet att inte finnas? Jag är vuxen och fullt kapabel att ta hand om ett barn. Jag kan inte tänka mig att det här barnet kommer att få ett sämre liv bara för att det växer upp med en singelmamma istället för i en kärnfamilj. Familjer ser olika ut och det finns massor av barn som av olika anledningar inte växer upp tillsammans med båda sina biologiska föräldrar. Det gör väl inte deras liv sämre och det gör väl absolut inte att det vore bättre för dem att inte finnas?!!!

Just nu känns det som att det vore lättare om han valde att helt enkelt inte vara inblandad alls i graviditeten. Men jag hoppas att han kommer att acceptera situationen efterhand. Och jag ska verkligen göra vad jag kan för att bli god vän med honom för den lille larvens skull! Även om jag tycker han uppför sig som ett barn själv för tillfället...