Första inlägget!

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, förväntan, sorg och många andra känslor. I oktober -08 hade jag varenda tecken som tänkas kan på att jag var gravid, men testerna visade negativt. Jag fick fruktansvärt ont i vad jag tyckte var typ en äggstock eller något där i närheten. Fick en tid för ultraljud för att dels få bekräftat att jag var gravidd men åxå för att utesluta utomkvedshavandeskap. Sagt och gjort, in till sjukhuset åkte vi och fick beskedet cysta. Jag hade en ofarlig cysta på ena äggstocken, den hade gjort att jag kände mig gravid. Trodde inte att något annat än just en graviditet kunde ge alla dessa symtom! Vi blev naturligtvis hemskt ledsna och kände att vi ville vänta ett tag med nästa försök.

Jag började med mina p-piller igen för att lugna ner både kroppen och tankarna. I Maj -09 slutade jag åter igen med mina piller. Denna gång tog det 7 månader innan jag fick ett positivt test. Väldigt svagt var det, men ett streck fanns. Jag blev dock en aning osäker ändå eftersom det var så svagt. På lucia, bara tre dagar efter glädjestrecket, började jag blöda, en vecka senare konstaterades via ett nytt ultraljud att jag fått missfall... Det blev ledsamt igen, denna gång hade vi ju faktiskt fått ett positivt resultat! Vi besämde ytterligare en gång att ta det lugnt. Denna gång tog det längre tid att komma över. Jag blev ledsen varje gång jag såg en gravid kvinna och önskade så innerligt att vi fått behålla det lilla som tillslut skulle ha blivit vår bebis. Jag längtade mer än någonsin och förtvivlan var stark!

Jag startade naturligtvis med mina p-piller IGEN, för att få tid att släppa mina tankar på det som varit och samla ork för nya försök.
5 månader väntade vi och nu har vi varit "p-pillerfria" i två månader.
Just nu är väntan olidlig!!
Min mens skulle jag ha fått idag, men den har inte kommit, har inga känningar av att den ska komma heller, men det kan ju vara hjärnan som spökar till det. Vågar inte hoppas, men det är ändå väldigt svårt att låta bli. Vet att jag kommer att bli så ledsen när/om den kommer. Det brukar vara så exakt, på dagen! Det har inte slagit fel en enda gång de senaste åren förutom när jag hade cystan och då jag faktiskt var gravid.

Jag försöker intala mig att jag inte ska sörja, iaf inte innan vi försökt än mer och det finns ju hjälp att få om det inte skulle gå den vanliga vägen. Ni märker ju hur snurriga tankar jag har, men jag gissar att det är ganska naturligt när man önskar, längtar och hoppas, eller?

Jag vet åxå att det finns de som har försökt så otroligt mycket mer än vad vi har gjort, och ändå inte lyckats, deras sorg kan jag inte ens föreställa mig. Men för mig, så är detta illa nog för att ställa till oreda i min vardag. Dessutom har jag två barn sedan tidigare, men det är inte min sambo som är far till dom. Min älskade sambo har inga egna och vi önskar så att vi kan få till en gemensam. Han ser mina döttrar som sina egna, de har ingen kontakt alls med sin biologiska far, men jag förstår hans önskan om att få bli "pappa på riktigt".

Detta blev mer snurrigt än vad jag hade tänkt mig, men jag blir sån när jag väl hamnar framför datorn och får upp tankar, det bara bubblar upp och så blir det så här ;) Sak samma. Nu har jag iaf skrivit av mig lite och det känns skönt. Funderar på att krypa ner i sängen, lägga mig på spikmattan och sova bort mina tankar för denna dag.

På återseende :)