Första gången jag berättar.....
loiv · 2009-04-03 · 463 visningar
Jag har aldrig berättat för någon om allt som hände vid mitt missfall i november -08. Jag känner nu att jag skulle vilja skriva ner det här och även om ingen läser det så är de skönt att få ur sig allting.
Allting började med lycka, så klart :) Jag slutade med p-piller i mitten av augusti -08 och i mitten av september -08 så tog jag ett gravtest 2 dagar innan mens, trodde dock inte att jag var gravid så fort, men de visade positivt!!! Jag blev helt överlycklig!!! Cyklade ner till sambon som jobbade o han började gråta!! Våra närmaste kompisar har försökt fått barn i ca 4 års tid så vi var beredd på väntan....
I 5.e veckan började jag må fruktansvärt,,, jag mådde illa, hård mage, finnar, utslag på händer, nickelallergi, sov dåligt mm... Allt detta var svårt o dölja så vi valde att berätta för våra familjer eftersom vi ändå står dem så nära o träffar dem ofta!!!
Alla olika symptom fortsatte,,, jag somnade o spydde om vartannat,,, mådde jätte dåligt!!
I v 8 fick jag en blödning,, samma vecka som inskrivningen.. Fick som svar att de var en "mensblödning" vilket jag har hört att många har!! Inskrivningen gick bra och vi fick tid för ultraljud mm... Under hela denna tid så var jag otroligt noga med vad jag åt, från första stund som jag visste att jag var gravid så blev de nästan maniskt!! För mycket koll o tänka på allting... Det blev överdrivet men de var så de var.....
I v 11 var vi till våra vänner o skulle berätta om detta men alldeles innan så sa jag till sambon att jag ville vänta,,,, vi hade även bara berättat för våra föräldrar o syskon.. Jag hade nån konstig känsla att jag inte ville berätta ännu!!
Så exakt på dagen då v 12 var klar så var vi ut,, vi skulle fira lite att nu fick vi äntligen berätta för folk,,, de började ju synas också så de skulle bli skönt!! Vi var ut på en fredag o dagen innan hade vi haft sex,, jag började då blödde lite grann men läste att även de kan vara normalt då bristningar på blodåderna kan gå av,,, att de inte har np med barnet o göra.... Vi var förståss jätte oroliga men när man ringer då så får man de till svar,, de tror ju att alla överdriver sina symptom... Hur som,,, vi var ut på fredagen o mötte även upp min syster,,, Jag sprang på toaletten heeeeela kvällen för o se om de kommit mer blod,,, egentligen ville jag inte gå ut överhuvudtaget pga blödningen men vi hade lovat syrran o fick ju till svar att de var normalt så.........
När jag sprang på toa sista gången så hade de runnit ner blod i trosan så den var röd,,,, jag fick panik o sprang till sambon o syrran,,, sa att jag ville gå hem... De båda visste innan att jag blödde så de agerade snabbt.... Syrran drog in oss i en taxi o vi åkte upp på akuten.... Där agerade de också snabbt... Vi fick komma in på ett VUL,, då man såg de "svarta hålet" där barnet ska ligga men inget barn,,, Vi visste inte hur de skulle se ut heller riktigt o fick till svar att antingen var de ett missfall eller så var barnet felberäknat så att de var för litet för att se... Men jag tyckte de lät underligt eftersom att jag hade sett bilder från tidiga veckor då barnet hade ialla falll synts som en liten prick.. Men de fick vi till svar o att vi skulle höra av oss om 2 veckor o göra ett nytt VUL.....
Vi åkte hem, hela familjen kom fast klockan var 3 på natten,,, jag bara grät!!! Jag förstod redan att de var borta...Man har ju nån konstig instinkt.... Jag räknade veckorna om o om igen o eftersom att jag slutade med p-piller o blev gravid direkt så kunde jag inte ha räknat fel på barnet!!!!
Vi kunde inte gå i två veckor o inte veta om vi hade barnet kvar eller inte så vi ringde på måndagen o krävde att få komma dit,,, Vi fick komma in akut till GYN på måndagen och de gjorde ytterligare ett VUL,,, den läkaren bekräftade att de var ett missfalll!!! Ja vad gör man,,, vi började gråta både jag o sambon.... Men läkarne ville inte skrapa eller ge mig piller utan tyckte att ajg skulle blöda ut de själv för blodet låg så bra till o var nära utgång, som han så fint sa de!! Vi visste inte vad de innebar så vi sa okej,, vilket jag inte hade godtagit idag!!
Vi åkte hem,,, förkrossade såklart o väntade på att få började blöda... Vi tog en promenad på kvällen men jag började få ont i magen så vi vände efter ett tag,,,, alldeles utanför huset så kändes de som att jag kissade på mig,,, jag sprang in o satte mig på toaletten o de droppade blod ur mig,,, de var urläskigt!! Läkarne hade sagt att de skulle komma som en riklig mens men var ändå inte riktigt beredd... Efter en stunds droppande i toaletten så började jag få som värkar... De gjorde så fruktansvärt ont.....Jag kunde inte sitta kvar så jag satte mig i badkaret o spolade ljummet vatten på magen vilket lugnade smärtan något... Värkarna kom o blodet rann o tiden gick..... Efter ett tag så vid varje värk så lyckades jag krysta ut en klump med blod.... Sambon stod bredvid o ringde rådgivningen flera gånger o frågade om saker o ting var normalt.... Han ringde även min mamma som har haft flera missfall men inget som detta.... Hon frågade om hon skulle komma men jag ville vara ifred.... Rådgivningen frågade om vi ville komma in men då skulle jag bara få sitta där o blöda för de kunde inget göra när de en gång hade startat av sig själv,, kroppen sköter de själv sa de... O de gjorde den verkligen,,,, jag var så koncentrerade på de som hände så efter ca 3 timmar i badkaret så brast allting för mig,,,, jag bara skrek,,, o grina o skrek igen.... Har nog aldrig gråtit så hårt nån gång,,,, sambon sprang fram,, han var helt säker på att nånting hade gått sönder i mig......
Så efter ca 4 timmar i badkaret klev jag upp,,,, satte på mig en binda o gick till hallen,, men de var bara o gå tillbaka igen... Efter ett tag så gjorde jag ytterligare ett försök.... O låg jag ner gick de bra men så fort jag resta på mig jorde tyngdpunkten att de ville ut....
Jag var helt slut efter de här,,,, jag gjorde ingenting!!!! Hade ont i underlivet o de var läskigt fort hur magen försvann..... Efter några dagar fick jag gå o ta blodvärde eftersom att de var så snurrigt..... Hade lågt blodvärde pga att jag hade förlorat så mycket blod,,,
Så,,, så här gick de till! Nån vecka efter missfallet ringde en kompis,, hon var gravid,,,, i v 8 o hon var så lycklig!! Jag vill inte berätta de här för någon som jag känner,,, sen när allting har gått bra med mitt nuvarande barn,, då kan jag berätta men inte innan!! Så jag sa inget,, jag ville inte skrämma henne heller o ge henne oro att de skulle även hända henne!!
Frågan man ställer sig är ju varför jag.... Tycker alla man känner ska ha barn o ingen av de fick ju missfall.. Fast samtigt önskar jag ingen annan den här upplevelsen,,,, men lite avundsjuk var jag nog!!!!
Jag går idag in i v 8 men mitt andra försök,,,, o jag mår illa ibland,,, har ömma bröst senär de inget mer..... De känns väldigt bra den här gången o jag känner inte alls samma oro,, konsigt nog!! När man har varit med om en sån här upplevelsa är man beredd på vad som kan hända,,,, den enda erfarenheten vi har av o vara gravid är ju att mista det!!!! Men jag håller verkligen tummarna,,,,,, o jag hoppas att ni också gör de för mig :)
Ska berätta nu i påsk för familejn med ett varsitt påskägg från mig, sambon o lillen i magen!! Ska bli skönt o berätta för nån,,,, o att vi då är i v 9 känns även de bra.... Vi har tagit det ugnt den här gången!!!
De här var min historia,,,, de var skönt o få skriva av sig!!!
Allting började med lycka, så klart :) Jag slutade med p-piller i mitten av augusti -08 och i mitten av september -08 så tog jag ett gravtest 2 dagar innan mens, trodde dock inte att jag var gravid så fort, men de visade positivt!!! Jag blev helt överlycklig!!! Cyklade ner till sambon som jobbade o han började gråta!! Våra närmaste kompisar har försökt fått barn i ca 4 års tid så vi var beredd på väntan....
I 5.e veckan började jag må fruktansvärt,,, jag mådde illa, hård mage, finnar, utslag på händer, nickelallergi, sov dåligt mm... Allt detta var svårt o dölja så vi valde att berätta för våra familjer eftersom vi ändå står dem så nära o träffar dem ofta!!!
Alla olika symptom fortsatte,,, jag somnade o spydde om vartannat,,, mådde jätte dåligt!!
I v 8 fick jag en blödning,, samma vecka som inskrivningen.. Fick som svar att de var en "mensblödning" vilket jag har hört att många har!! Inskrivningen gick bra och vi fick tid för ultraljud mm... Under hela denna tid så var jag otroligt noga med vad jag åt, från första stund som jag visste att jag var gravid så blev de nästan maniskt!! För mycket koll o tänka på allting... Det blev överdrivet men de var så de var.....
I v 11 var vi till våra vänner o skulle berätta om detta men alldeles innan så sa jag till sambon att jag ville vänta,,,, vi hade även bara berättat för våra föräldrar o syskon.. Jag hade nån konstig känsla att jag inte ville berätta ännu!!
Så exakt på dagen då v 12 var klar så var vi ut,, vi skulle fira lite att nu fick vi äntligen berätta för folk,,, de började ju synas också så de skulle bli skönt!! Vi var ut på en fredag o dagen innan hade vi haft sex,, jag började då blödde lite grann men läste att även de kan vara normalt då bristningar på blodåderna kan gå av,,, att de inte har np med barnet o göra.... Vi var förståss jätte oroliga men när man ringer då så får man de till svar,, de tror ju att alla överdriver sina symptom... Hur som,,, vi var ut på fredagen o mötte även upp min syster,,, Jag sprang på toaletten heeeeela kvällen för o se om de kommit mer blod,,, egentligen ville jag inte gå ut överhuvudtaget pga blödningen men vi hade lovat syrran o fick ju till svar att de var normalt så.........
När jag sprang på toa sista gången så hade de runnit ner blod i trosan så den var röd,,,, jag fick panik o sprang till sambon o syrran,,, sa att jag ville gå hem... De båda visste innan att jag blödde så de agerade snabbt.... Syrran drog in oss i en taxi o vi åkte upp på akuten.... Där agerade de också snabbt... Vi fick komma in på ett VUL,, då man såg de "svarta hålet" där barnet ska ligga men inget barn,,, Vi visste inte hur de skulle se ut heller riktigt o fick till svar att antingen var de ett missfall eller så var barnet felberäknat så att de var för litet för att se... Men jag tyckte de lät underligt eftersom att jag hade sett bilder från tidiga veckor då barnet hade ialla falll synts som en liten prick.. Men de fick vi till svar o att vi skulle höra av oss om 2 veckor o göra ett nytt VUL.....
Vi åkte hem, hela familjen kom fast klockan var 3 på natten,,, jag bara grät!!! Jag förstod redan att de var borta...Man har ju nån konstig instinkt.... Jag räknade veckorna om o om igen o eftersom att jag slutade med p-piller o blev gravid direkt så kunde jag inte ha räknat fel på barnet!!!!
Vi kunde inte gå i två veckor o inte veta om vi hade barnet kvar eller inte så vi ringde på måndagen o krävde att få komma dit,,, Vi fick komma in akut till GYN på måndagen och de gjorde ytterligare ett VUL,,, den läkaren bekräftade att de var ett missfalll!!! Ja vad gör man,,, vi började gråta både jag o sambon.... Men läkarne ville inte skrapa eller ge mig piller utan tyckte att ajg skulle blöda ut de själv för blodet låg så bra till o var nära utgång, som han så fint sa de!! Vi visste inte vad de innebar så vi sa okej,, vilket jag inte hade godtagit idag!!
Vi åkte hem,,, förkrossade såklart o väntade på att få började blöda... Vi tog en promenad på kvällen men jag började få ont i magen så vi vände efter ett tag,,,, alldeles utanför huset så kändes de som att jag kissade på mig,,, jag sprang in o satte mig på toaletten o de droppade blod ur mig,,, de var urläskigt!! Läkarne hade sagt att de skulle komma som en riklig mens men var ändå inte riktigt beredd... Efter en stunds droppande i toaletten så började jag få som värkar... De gjorde så fruktansvärt ont.....Jag kunde inte sitta kvar så jag satte mig i badkaret o spolade ljummet vatten på magen vilket lugnade smärtan något... Värkarna kom o blodet rann o tiden gick..... Efter ett tag så vid varje värk så lyckades jag krysta ut en klump med blod.... Sambon stod bredvid o ringde rådgivningen flera gånger o frågade om saker o ting var normalt.... Han ringde även min mamma som har haft flera missfall men inget som detta.... Hon frågade om hon skulle komma men jag ville vara ifred.... Rådgivningen frågade om vi ville komma in men då skulle jag bara få sitta där o blöda för de kunde inget göra när de en gång hade startat av sig själv,, kroppen sköter de själv sa de... O de gjorde den verkligen,,,, jag var så koncentrerade på de som hände så efter ca 3 timmar i badkaret så brast allting för mig,,,, jag bara skrek,,, o grina o skrek igen.... Har nog aldrig gråtit så hårt nån gång,,,, sambon sprang fram,, han var helt säker på att nånting hade gått sönder i mig......
Så efter ca 4 timmar i badkaret klev jag upp,,,, satte på mig en binda o gick till hallen,, men de var bara o gå tillbaka igen... Efter ett tag så gjorde jag ytterligare ett försök.... O låg jag ner gick de bra men så fort jag resta på mig jorde tyngdpunkten att de ville ut....
Jag var helt slut efter de här,,,, jag gjorde ingenting!!!! Hade ont i underlivet o de var läskigt fort hur magen försvann..... Efter några dagar fick jag gå o ta blodvärde eftersom att de var så snurrigt..... Hade lågt blodvärde pga att jag hade förlorat så mycket blod,,,
Så,,, så här gick de till! Nån vecka efter missfallet ringde en kompis,, hon var gravid,,,, i v 8 o hon var så lycklig!! Jag vill inte berätta de här för någon som jag känner,,, sen när allting har gått bra med mitt nuvarande barn,, då kan jag berätta men inte innan!! Så jag sa inget,, jag ville inte skrämma henne heller o ge henne oro att de skulle även hända henne!!
Frågan man ställer sig är ju varför jag.... Tycker alla man känner ska ha barn o ingen av de fick ju missfall.. Fast samtigt önskar jag ingen annan den här upplevelsen,,,, men lite avundsjuk var jag nog!!!!
Jag går idag in i v 8 men mitt andra försök,,,, o jag mår illa ibland,,, har ömma bröst senär de inget mer..... De känns väldigt bra den här gången o jag känner inte alls samma oro,, konsigt nog!! När man har varit med om en sån här upplevelsa är man beredd på vad som kan hända,,,, den enda erfarenheten vi har av o vara gravid är ju att mista det!!!! Men jag håller verkligen tummarna,,,,,, o jag hoppas att ni också gör de för mig :)
Ska berätta nu i påsk för familejn med ett varsitt påskägg från mig, sambon o lillen i magen!! Ska bli skönt o berätta för nån,,,, o att vi då är i v 9 känns även de bra.... Vi har tagit det ugnt den här gången!!!
De här var min historia,,,, de var skönt o få skriva av sig!!!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.