Förrvirrad..
Tessitet · 2009-11-21 · 459 visningar
Hej!
Solen skiner och jag vill bara känna mig lycklig, men nånstans så är jag bara liksom helt likgiltig.. Jag börjar känna mig så otroligt nervös inför förlossningen, och jag har ingen att prata med. Visst jag har ju min pojkvän men han är inte en sån typ som pratar, för han är allt just nu overkligt han kommer nog inte fatta att vi ska ha barn förens våran son kommer. Jag känner också en stor press på mig för att i hans familj så är man inte som alla andra, här säger man inte ett ljud när man föder utan man är tyst, man gnäller aldrig för saker osv, man är helt enkelt bara alltid bara lycklig och tuff. Så jag börjar känna en press på mig att tänk om jag skriker när jag ska föda och dom tycker att jag är så dramatisk etc. Och alla mina vänner börjar väl tröttna på mitt prat, men jag är den enda av mina vänner som är gravid och ska ha barn. ingen av mina närmsta vänner planerar barn förens om typ 5 år kanske. Jag vet inte kanske bara jag som är extra känslig nu när jag imorrn går in i vecka 34 och verkligen börjar komma nära förlossningen.
Mitt största stöd i allt det här är min mamma. vi har liksom alltid varit bästa vänner. Hon skulle ha följt med när det va dags för förlossning men nu verkar det som att man bara får ta med sig en pga alla influenser så då får jag bara ta med min pojkvän, och jag älskar min pojkvän han är helt underbar, men kanske inte den bästa att vara med i just sån här situation, hade verkligen önskat att mamma fick plats också. Tänk vad mycket lite hormonförändring kan påverka än, jag känner mig ofta arg ledsen och orolig, känner mig sällan lycklig just nu men det lär ju bero på tröttheten och att man inte kan få en ordentlig sömn, plus att kroppen har ju en hel del vikt att bära på så jag blir ju extra slö av det. Önskar bara att tiden kunde gå lite fortare så min prins ville komma ut och jag kanske kan få återbli mitt glada jag igen.
Lycka till alla!
kram
Solen skiner och jag vill bara känna mig lycklig, men nånstans så är jag bara liksom helt likgiltig.. Jag börjar känna mig så otroligt nervös inför förlossningen, och jag har ingen att prata med. Visst jag har ju min pojkvän men han är inte en sån typ som pratar, för han är allt just nu overkligt han kommer nog inte fatta att vi ska ha barn förens våran son kommer. Jag känner också en stor press på mig för att i hans familj så är man inte som alla andra, här säger man inte ett ljud när man föder utan man är tyst, man gnäller aldrig för saker osv, man är helt enkelt bara alltid bara lycklig och tuff. Så jag börjar känna en press på mig att tänk om jag skriker när jag ska föda och dom tycker att jag är så dramatisk etc. Och alla mina vänner börjar väl tröttna på mitt prat, men jag är den enda av mina vänner som är gravid och ska ha barn. ingen av mina närmsta vänner planerar barn förens om typ 5 år kanske. Jag vet inte kanske bara jag som är extra känslig nu när jag imorrn går in i vecka 34 och verkligen börjar komma nära förlossningen.
Mitt största stöd i allt det här är min mamma. vi har liksom alltid varit bästa vänner. Hon skulle ha följt med när det va dags för förlossning men nu verkar det som att man bara får ta med sig en pga alla influenser så då får jag bara ta med min pojkvän, och jag älskar min pojkvän han är helt underbar, men kanske inte den bästa att vara med i just sån här situation, hade verkligen önskat att mamma fick plats också. Tänk vad mycket lite hormonförändring kan påverka än, jag känner mig ofta arg ledsen och orolig, känner mig sällan lycklig just nu men det lär ju bero på tröttheten och att man inte kan få en ordentlig sömn, plus att kroppen har ju en hel del vikt att bära på så jag blir ju extra slö av det. Önskar bara att tiden kunde gå lite fortare så min prins ville komma ut och jag kanske kan få återbli mitt glada jag igen.
Lycka till alla!
kram
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.