Förlovning-behöver HJÄLP!
Catte · 2012-01-22 · 608 visningar
Detta har ingenting med bebisar att göra, men jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig för att få nån utomståendes syn.
Saken är, jag är tsm me världens finaste kille 23 år (jag 21).Sen 1 år tillbaka har jag velat förlova mig, mår så otroligt bra med honom å känner för första gången att jag är helt redo för det. Har gett honom pikar, har sagt de rakt ut, förklarat vilken slags ring jag vill ha... å han säger att han också vill förlova sig. Han säger tillome att han vet VART han vill förlova sig. Jag har väntat tålmodigt men ingenting händer. Kan inte låta bli att känna ett stygn av besvikelse. Jätte hemskt ja vet!
Har frågat om han inte vill göra de själv, att vi ska fara tsm å fixa ringar- men de vill han göra själv.
Jag har frågat om vi ska hjälpas åt att betala dom - men de vill han också fixa själv.
Jag har talat om att jag inte behöver världens romantiska cenarium, så länge de är vi två tsm.
Till slut började jag känna att han helt enkelt kanske ljuger för mig, att han inte alls är redo. För varför säger han att han vill förlova sig men de aldrig händer något? Till slut sa jag det till honom, å han försäkrar att han visst vill, men att de inte är lika viktigt för honom som för mig.
Ja känner mig som världens hemskaste flickvän. För vi har de alldeles toppen tsm, å ingenting blir ju annorlunda för att vi förlovar oss. Men bara känslan av att få bära en ring, visa hela världen att vi tillhör varandra gör mig alldeles bubblig inombords. Att ta nästa steg i förhållandet. Men som sagt, ingenting händer å ja ha hakat upp mig på ämnet.
Är less på att prata me honom om det, jag vill absolut inte att han ska göra de för att jag tjatat mig till de. Utan de ska komma helhjärtat från honom, å de har jag förklarat för honom.
Fråga, är det jag som är jätteknasig som känner sån stark frustration? å borde hålla tyst om hur jag känner framöver? Eller ska ja återigen ta upp de med honom? Hur tycker ni? varit med om samma sak? JÄTTE TACKSAM FÖR SVAR vilket som! Å detta är ett väldigt känsligt ämne för mig, så en långdragen utskällning är ej nödvändig, bara eran syn på saken. Jag känner mig knäpp så de räcker :/
Saken är, jag är tsm me världens finaste kille 23 år (jag 21).Sen 1 år tillbaka har jag velat förlova mig, mår så otroligt bra med honom å känner för första gången att jag är helt redo för det. Har gett honom pikar, har sagt de rakt ut, förklarat vilken slags ring jag vill ha... å han säger att han också vill förlova sig. Han säger tillome att han vet VART han vill förlova sig. Jag har väntat tålmodigt men ingenting händer. Kan inte låta bli att känna ett stygn av besvikelse. Jätte hemskt ja vet!
Har frågat om han inte vill göra de själv, att vi ska fara tsm å fixa ringar- men de vill han göra själv.
Jag har frågat om vi ska hjälpas åt att betala dom - men de vill han också fixa själv.
Jag har talat om att jag inte behöver världens romantiska cenarium, så länge de är vi två tsm.
Till slut började jag känna att han helt enkelt kanske ljuger för mig, att han inte alls är redo. För varför säger han att han vill förlova sig men de aldrig händer något? Till slut sa jag det till honom, å han försäkrar att han visst vill, men att de inte är lika viktigt för honom som för mig.
Ja känner mig som världens hemskaste flickvän. För vi har de alldeles toppen tsm, å ingenting blir ju annorlunda för att vi förlovar oss. Men bara känslan av att få bära en ring, visa hela världen att vi tillhör varandra gör mig alldeles bubblig inombords. Att ta nästa steg i förhållandet. Men som sagt, ingenting händer å ja ha hakat upp mig på ämnet.
Är less på att prata me honom om det, jag vill absolut inte att han ska göra de för att jag tjatat mig till de. Utan de ska komma helhjärtat från honom, å de har jag förklarat för honom.
Fråga, är det jag som är jätteknasig som känner sån stark frustration? å borde hålla tyst om hur jag känner framöver? Eller ska ja återigen ta upp de med honom? Hur tycker ni? varit med om samma sak? JÄTTE TACKSAM FÖR SVAR vilket som! Å detta är ett väldigt känsligt ämne för mig, så en långdragen utskällning är ej nödvändig, bara eran syn på saken. Jag känner mig knäpp så de räcker :/
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.