Förlossningstankar tränger sig på
Primavera · 2010-11-05 · 622 visningar
Har äntligen klarat mig 2 dagar utan mediciner mot illamåendet! Är nu 20+3 men har ju medicinerat sedan v 7-8 och det är så skönt att klara mig utan! Speciellt för bebisens skull även om läkaren hävdar att medicinerna inte ska vara farliga så känns det bättre att inte behöva medicinera för att kunna klara vardagen.
Enda nackdelen är att jag tänker mer på förlossningen. Jag är livrädd för den och försöker skjuta tankarna på förlossning framför mig. Jag VILL inte föda vaginalt. Jag törs inte. Jag känner ett extremt obehag inför att inte ha kontroll, bajsa på mig, känna mig förnedrad och utelämnad, att ha främlingar som ska titta i mitt underliv, klämma, känna, peppa. Jag avskyr pepp! Ska främmande människor stå brevid mig när jag ska klämma ut en minst 3 kilo stor bebis och tala om för mig att krysta, ta i, kämpa på och klappa mig på huvudet på det sätt som man pratar med ett barn eller någon som inte riktigt förstår. Jag vill bara veta vad som förväntas av mig och om jag gör rätt. I övrigt vill jag att folk ska vara tysta. Jag vill inte ens ha pepp när jag tränar så tanken på klämkäcka främlingar skrämmer mig som är väldigt blyg med nya människor. Jag känner ett obehag så starkt att jag i flera år inte vågat bli gravid.
För att få kejsarsnitt måste man träffa psykologer mfl och utredas. Man ska ta reda på om rädslan kan botas. Jag vill inte bli bemött som mindre vetande bara för att jag tycker att något som borde vara naturlig känns obehagligt. Förlossningsrädda ska övertala till att åtminstone försöka våga föda naturligt. Jag vill inte gå igenom dessa utredeningar. Jag räknar med att man ska reducera min rädsla och få mig att känna mig dum. Det är det sista jag behöver eftersom det bara kommer att göra mig ännu räddare inför förlossningen. Min barnmorska är riktigt old school och känns inte som någon som jag vill prata med om detta. Istället skjuter jag rädslan och tankarna framför mig,
Jag räknar istället med att drabbas av panik när det är dags och bli förlamad av smärta och rädsla. Om jag försvinner in i mig själv, som jag vet att jag kan göra när jag har ont så kanske jag inte förstår vad som händer, kanske inte registrerar främlingarna som ska hjälpa mig, kanske glömmer bort den utelämnade känslan och sedan får vakna till igen till ljudet av ett barnskrik. Men just nu, just nu känner jag mig så ensam i min rädsla.
Enda nackdelen är att jag tänker mer på förlossningen. Jag är livrädd för den och försöker skjuta tankarna på förlossning framför mig. Jag VILL inte föda vaginalt. Jag törs inte. Jag känner ett extremt obehag inför att inte ha kontroll, bajsa på mig, känna mig förnedrad och utelämnad, att ha främlingar som ska titta i mitt underliv, klämma, känna, peppa. Jag avskyr pepp! Ska främmande människor stå brevid mig när jag ska klämma ut en minst 3 kilo stor bebis och tala om för mig att krysta, ta i, kämpa på och klappa mig på huvudet på det sätt som man pratar med ett barn eller någon som inte riktigt förstår. Jag vill bara veta vad som förväntas av mig och om jag gör rätt. I övrigt vill jag att folk ska vara tysta. Jag vill inte ens ha pepp när jag tränar så tanken på klämkäcka främlingar skrämmer mig som är väldigt blyg med nya människor. Jag känner ett obehag så starkt att jag i flera år inte vågat bli gravid.
För att få kejsarsnitt måste man träffa psykologer mfl och utredas. Man ska ta reda på om rädslan kan botas. Jag vill inte bli bemött som mindre vetande bara för att jag tycker att något som borde vara naturlig känns obehagligt. Förlossningsrädda ska övertala till att åtminstone försöka våga föda naturligt. Jag vill inte gå igenom dessa utredeningar. Jag räknar med att man ska reducera min rädsla och få mig att känna mig dum. Det är det sista jag behöver eftersom det bara kommer att göra mig ännu räddare inför förlossningen. Min barnmorska är riktigt old school och känns inte som någon som jag vill prata med om detta. Istället skjuter jag rädslan och tankarna framför mig,
Jag räknar istället med att drabbas av panik när det är dags och bli förlamad av smärta och rädsla. Om jag försvinner in i mig själv, som jag vet att jag kan göra när jag har ont så kanske jag inte förstår vad som händer, kanske inte registrerar främlingarna som ska hjälpa mig, kanske glömmer bort den utelämnade känslan och sedan får vakna till igen till ljudet av ett barnskrik. Men just nu, just nu känner jag mig så ensam i min rädsla.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.