Förlossningsdepression \"/
Labolina87 · 2011-12-05 · 453 visningar
Jag tror att våra amningsproblem orsakat en depression. Var på BVC idag och pratade i en timme, hon tyckte att det jag känner är helt normalt. Att gråta okontrollerat, känna sig ensam, inte kunna sova mm. Det var skönt att höra. Hon blev överraskad att höra att jag börjat med amning igen. Efter ett uppehåll på 2,5 vecka känns det bättre. Hon lugnade mig verkligen, min största oro är att Sixten inte ska få tillräckligt käk. "Det kan du aldrig veta. Ge honom mat när han vill så håller jag koll på vikten när ni kommer hit". Så är det. Hon tipsade mig om öppna förskolan, hon tror jag skulle må bra av att komma i kontakt med andra mammor. Jag vet att jag mår bra av att prata med andra mammor. Ventilera oro, höra hur andra gör. Vad andra har för problem. Det är egentligen lite konstigt, jag är 24 men ingen av mina kompisar har barn! Eller jo, en, men hon bor drygt 60 mil bort. Som tur är är en bekant beräknad 31/12 (även dom en pojke :D) och vi ska börja umgås. Vi bor i trappuppgångar bredvid varann så det kommer bli fantastiskt!
Jag fick fylla i ett papper med 10 frågor på. Fick tydligen rätt höga poäng. 17/30, och det är tydligen illa så jag ska dit igen nästa måndag. Jag ska göra allt jag kan för att må bättre. Komma ut, äta ordentligt, ta upp kontakten med de kompisar jag tappade när jag blev gravid.. Och utnyttja brorsans tjej! Hon fick en förlossningsdepression efter deras dotter. För henne gick det så långt att hon fick antidepressiva... Jag ska träffa henne imorn på pappas födelsedagskalas. Awesome.
Annars är allt som det ska tror jag! Blöder fortfarande lite efter förlossningen, vissa dagar är det typ inget alls, bruna flytningar, ibland kommer det lite blod. Men eftersom förlossningen var lite svår (enligt journalen, inte mig) med 6 utvändiga stygn och flertal invändiga är det tydligen inte så konstigt. Enligt en hel del googlande. Jag fick lova att sluta googla. Jag ska göra det som känns bra, när det känns bra. Tydligen tänker jag helt rätt och gör även rätt så jag ska försöka få mitt huvud att fatta det. Men det är inte helt lätt. Jag har alltid klarat allt, varit bäst, den som tagit hand om andra osv. Nu ska jag klara av att lita på min kropp och på att sonen säger till. Det är inte helt enkelt. Men jag ska verkligen försöka. Jag tycker inte om gråtattackerna som kommer ibland. Igår bestämde jag mig för att berätta för sambon exakt hur jag mår och det resulterade i att jag grät hela dagen. Han var så underbar. Kramade mig och sa att jag är bäst, han älskar mig, sonen älskar mig, amningen funkade visst, jag har jättebra hand med sonen... Allt jag behövde höra. Men det var även han som fick mig att faktiskt ta tag i hälsan och ringa BVC. Det är jag glad för idag, även om det var jobbigt igår. Idag har jag inte gråtit! Det var nära när jag berättade för mamma hur det ligger till, men det har inte känts lika hopplöst!
Nu vill jag att sonen ska vakna så jag får amma honom! Jag längtar efter amningarna. Det är så underbart. Amningsnapp är det bästa som finns! (När Sixten inte sliter bort den i frustration ;) ).
Oj, det blev ett långt inlägg.. Men det är skönt att skriva av sig :).
(Om nån i Umeå med bebis vill träffas över en bebisfika eller barnvagnspromenad är det bara att höra av sig!)
[image1]
Min älskling! Mitt allt...
Jag fick fylla i ett papper med 10 frågor på. Fick tydligen rätt höga poäng. 17/30, och det är tydligen illa så jag ska dit igen nästa måndag. Jag ska göra allt jag kan för att må bättre. Komma ut, äta ordentligt, ta upp kontakten med de kompisar jag tappade när jag blev gravid.. Och utnyttja brorsans tjej! Hon fick en förlossningsdepression efter deras dotter. För henne gick det så långt att hon fick antidepressiva... Jag ska träffa henne imorn på pappas födelsedagskalas. Awesome.
Annars är allt som det ska tror jag! Blöder fortfarande lite efter förlossningen, vissa dagar är det typ inget alls, bruna flytningar, ibland kommer det lite blod. Men eftersom förlossningen var lite svår (enligt journalen, inte mig) med 6 utvändiga stygn och flertal invändiga är det tydligen inte så konstigt. Enligt en hel del googlande. Jag fick lova att sluta googla. Jag ska göra det som känns bra, när det känns bra. Tydligen tänker jag helt rätt och gör även rätt så jag ska försöka få mitt huvud att fatta det. Men det är inte helt lätt. Jag har alltid klarat allt, varit bäst, den som tagit hand om andra osv. Nu ska jag klara av att lita på min kropp och på att sonen säger till. Det är inte helt enkelt. Men jag ska verkligen försöka. Jag tycker inte om gråtattackerna som kommer ibland. Igår bestämde jag mig för att berätta för sambon exakt hur jag mår och det resulterade i att jag grät hela dagen. Han var så underbar. Kramade mig och sa att jag är bäst, han älskar mig, sonen älskar mig, amningen funkade visst, jag har jättebra hand med sonen... Allt jag behövde höra. Men det var även han som fick mig att faktiskt ta tag i hälsan och ringa BVC. Det är jag glad för idag, även om det var jobbigt igår. Idag har jag inte gråtit! Det var nära när jag berättade för mamma hur det ligger till, men det har inte känts lika hopplöst!
Nu vill jag att sonen ska vakna så jag får amma honom! Jag längtar efter amningarna. Det är så underbart. Amningsnapp är det bästa som finns! (När Sixten inte sliter bort den i frustration ;) ).
Oj, det blev ett långt inlägg.. Men det är skönt att skriva av sig :).
(Om nån i Umeå med bebis vill träffas över en bebisfika eller barnvagnspromenad är det bara att höra av sig!)
[image1]
Min älskling! Mitt allt...
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.