Förlossningsberättelse del 1
nilamis · 2013-10-12 · 524 visningar
Bättre sent än aldrig och "bara" 7 månader sen, här kommer min förlossningsberättelse!
Jag var beräknad till 26 februari men ingen trodde att jag skulle gå över tiden, inte ens min Bm. Då jag hade väldigt onda förvärkad och var allmänt påverkad av graviditeten i slutet. Kunde knappt röra mig utan att få sammandragningar och trycket nedåt slutade aldrig, det var så jobbigt! Men dagarna gick och gick och ingenting förändrades utan allt var som vanligt. Jag gick över och fick komma till BM runt 1 mars för att se om en eventuell hinnsvepning gick att göra, resultatet var negativt. Hon vågade sig inte ens på att försöka då kroppen inte verkade redo för detta. Jag gick hem med tunga tunga steg.
När jag gått 8 dagar över tiden hade jag en till tid hos BM för att lyssna på bebis och göra vanliga kontroller, allt såg bra ut. Hon provade att göra en hinnsvepning men blev samma resultat som sist och jag var så less på detta. Jag var nu helt säker på att det skulle bli igångsättning och tillsist kejsarsnitt, min hjärna kunde inte tänka sig att det skulle bli vaginal förlossning, min första då min första dotter kom med kejsarsnitt eftersom att hon låg med rumpan ner.
Jag åkte hem med min sambo och min bror för att umgås och ha en tevlig kväll, och förhoppningsvis glömma bort allt för en liten stund, och det fungerade. Jag reagerade inte ens när slemproppen gick (det jag väntat på så länge och hållit utkik efter), så ironiskt att jag när det hände inte ens tänkte att det var ett tecken på att förlossningen börjat närma sig. Jag fortsatte att umgås, vi spelade spel och åt en massa gott och timmarna gick. Jag hade tillochfrån smärtsamma värkar, som jag vid det tillfället inte alls la någon vikt vid. Inte skulle jag föda barn nu. Så här har jag ju haft hela tiden. Vi satt dumt nog uppe lite för länge och hade varit uppe på morgonen vid klockan 6. Min bror åkte hem vid midnatt och vi slänge oss i sängen på en gång.
Jag hann bara blunda innan värkarna började bli RIKTIGT smärtsamma, nu ångrade jag att vi inte lagt oss tidigare. Hur skulle jag få sova något nu? Jag förstod inte att förlossningen var på G (naiv eller helt enkel blundade inför den kommande förlossningen). Värkarna kom ofta och jag undrade länge hur länge förvärkarna skulle sitta i innan det gav med sig. Jag grät tillslut eftersom att det bara var 7 minuter mellan varje värk och jag var SÅ trött, klockan var nu 3 på natten.
Min sambo bad mig ringa in till förlossningen för att höra om jag kunde åka dit för att få en sovdos, så jag åtminstone kunde få någon timmes vila. BM jag fick prata med var otrevlig och ville att jag skulle stanna hemma, hon trodde absolut inte att det var någon förlossning på G, men det trodde inte jag heller sa jag. Jag förklarade att jag sovit dåligt under flera dagar och orkar inte med fler förvärkar. Hon sa att jag fick komma in på en gång, hurra!
Vi packar in oss i bilen och börjar åka mot sjukhuset, en bilresa på ca 5 minuter.
Jag var beräknad till 26 februari men ingen trodde att jag skulle gå över tiden, inte ens min Bm. Då jag hade väldigt onda förvärkad och var allmänt påverkad av graviditeten i slutet. Kunde knappt röra mig utan att få sammandragningar och trycket nedåt slutade aldrig, det var så jobbigt! Men dagarna gick och gick och ingenting förändrades utan allt var som vanligt. Jag gick över och fick komma till BM runt 1 mars för att se om en eventuell hinnsvepning gick att göra, resultatet var negativt. Hon vågade sig inte ens på att försöka då kroppen inte verkade redo för detta. Jag gick hem med tunga tunga steg.
När jag gått 8 dagar över tiden hade jag en till tid hos BM för att lyssna på bebis och göra vanliga kontroller, allt såg bra ut. Hon provade att göra en hinnsvepning men blev samma resultat som sist och jag var så less på detta. Jag var nu helt säker på att det skulle bli igångsättning och tillsist kejsarsnitt, min hjärna kunde inte tänka sig att det skulle bli vaginal förlossning, min första då min första dotter kom med kejsarsnitt eftersom att hon låg med rumpan ner.
Jag åkte hem med min sambo och min bror för att umgås och ha en tevlig kväll, och förhoppningsvis glömma bort allt för en liten stund, och det fungerade. Jag reagerade inte ens när slemproppen gick (det jag väntat på så länge och hållit utkik efter), så ironiskt att jag när det hände inte ens tänkte att det var ett tecken på att förlossningen börjat närma sig. Jag fortsatte att umgås, vi spelade spel och åt en massa gott och timmarna gick. Jag hade tillochfrån smärtsamma värkar, som jag vid det tillfället inte alls la någon vikt vid. Inte skulle jag föda barn nu. Så här har jag ju haft hela tiden. Vi satt dumt nog uppe lite för länge och hade varit uppe på morgonen vid klockan 6. Min bror åkte hem vid midnatt och vi slänge oss i sängen på en gång.
Jag hann bara blunda innan värkarna började bli RIKTIGT smärtsamma, nu ångrade jag att vi inte lagt oss tidigare. Hur skulle jag få sova något nu? Jag förstod inte att förlossningen var på G (naiv eller helt enkel blundade inför den kommande förlossningen). Värkarna kom ofta och jag undrade länge hur länge förvärkarna skulle sitta i innan det gav med sig. Jag grät tillslut eftersom att det bara var 7 minuter mellan varje värk och jag var SÅ trött, klockan var nu 3 på natten.
Min sambo bad mig ringa in till förlossningen för att höra om jag kunde åka dit för att få en sovdos, så jag åtminstone kunde få någon timmes vila. BM jag fick prata med var otrevlig och ville att jag skulle stanna hemma, hon trodde absolut inte att det var någon förlossning på G, men det trodde inte jag heller sa jag. Jag förklarade att jag sovit dåligt under flera dagar och orkar inte med fler förvärkar. Hon sa att jag fick komma in på en gång, hurra!
Vi packar in oss i bilen och börjar åka mot sjukhuset, en bilresa på ca 5 minuter.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.