Förlossningsberättelse, Alexis 2010-05-12
lolla83 · 2010-06-15 · 560 visningar
får se hur bra det här blir. var länge sedan nu, så jag får gå nästan helt utifrån journalen.men jag ska göra ett försök iaf.
på förmiddagen den 11 maj började jag känna av värkarna. det gjorde ondare än tidigare. men ag tänkte inte så mycket på det. trodde mest att det var så här dte skulle kännas utan bricanylen. jag gick hemma o hoppades på att det kanske skulle vara just nu det skulle börja - början på slutet av allt det onda jag haft i 5 veckor. men det hände inte så mycket. dagen flöt på o det var näsan som vanligt. kvällen kom o sambon åkte till jobbet. någonstans i kroppen långt in, hade jag en känsla av att det inte skulle bli vilken natt som helst.
jag gick o la mig o sov riktigt illa. vaknade ofta av att det gjorde riktigt ont. på tidiga morgonen gick jag upp för etttoa besök o ser då att det e blod i bindan o även när jag torkar mig.
hjälp, tänkte jag. vankade av o an i 5 minuter o funderade på vad jag skulle göra. jag ringde min sambo. vi pratade lite o sen kom jag på att det e förlossningen jag måste ringa. ringer dit o får prata med en jättetrevlig barnmorska.
hon gav mig rådet att försöka sova ett tag till. om det skulle bli värre både blödning o smärta skulle jag ringa igen.
blödningen avtog, men inte smärtan. då hörde jag min Barnmorskas röst som sa, "om det blir för jobbigt kan du ta en bricanyl så du får sova, det gör ingen större skillnad på värkarbetet." jag gjorde detta, men det hjälpte inget alls. jag fick sovit lite iaf o sambon kom hem. vi pratade lite o bestämde att han skulle sova ett par timmar innan vi ens tänkte på att åka in.
när han låg o sov kom blödningen tillbaka igen o värkarna blev starkare, men allt var tydligen för oregelbundet o jag hade inte tillräckligt ont antar jag, för när jag ringde igen, skulle jag ta 2 alvedon o vila lite till.
när sambon vaknar ringer jag förlossningen igen, nu har jag ont. men de tyckte fortfarande att jag skulle vila o ta alvedon o bada o duscha. men allt det hade jag redan gjort ganska nyligen o inget ville hjälpa mig i smärtan. de sa då att jag skulle ringa till mödravården så jag skulle komma dit för en bedömning. helt tokig o uppgiven slänger jag telefonen ifrån mig. storgråter o vet inte vart jag ska ta vägen. smärtan, paniken o min ångest växer. jag ringde MVC som sa till mig väldigt förvånat att de på förlossningen minsan skulle ta emot mig, det var inget de kunde göra här.
jag ringer förlossningen igen. den här gången fick vi åka in. men vi skulle äte först o sen - sen bar det av. varken vi eller förlossningen tänkte att det skulle födas barn. jag skulle bara in för att få smärtlindring o sovdos. jag hade ju egentligen inte sovit ordentligt på 5 veckor.
bilresan var ett helevete. varje gång en värk kom ville jag bara klättra ur bilen. jag vred o vände mig, tog av ig bältet då jag fick panik o klastrofobiska känslor av det. nu visste jag att det inte längre handlade om förvärkar, men någonstans ändå trodde jag inte att vi skulle stanna kvar på sjukhuset. jag var fortfarande inställd på att bara få hjälp med smärta o sömn. bebisen skulle ju inte komma förrän om 3 veckor.
(nu är det nästan helt enligt journalen)
16:16 skrivs jag in. mycket smärtpåverkad, rädd, spänd, trött o svårt för att slappna av. de gjorde ctg-kurva vilken visade normalt o bebisen mådde bra. 148 slag per minut. då var livmodertappen helt utplånad o jag var öppen 1 cm.
17:16 rådfrågade barnmorskan läkare om smärtstillande o bricanyl. jag sa själv nej till bricanylen. tyckte att detvar nog med uppstoppande av den här förlossningen. nu hade jag nästan panik.smärtan var outhärdlig. det enda som hjälpte var att röra på mig. likt en häst under värkar trampade jag från sida till sida.
17:40 gick vattnet. för en stund stannade tiden upp, smärtan försvann o jag fylldes av glädje. nu visste jag att jag inom iaf någon dag skulle få min bebis. nu hade det startat på riktigt.
17:55 fick jag Pethidin för smärtan o nu var det lugnt ett tag. jag fick äntligen vila. jag tror till och med att jag hann somna lite.
18:45 klarar jag inte mer. nu gör det fruktansvärt ont igen. ber om ytterligare smärtlindring.
19:05 inledsförlossningen. de sätter ctg o elektroden på bebisens huvud sätts.
19:10 söker de narkos som är upptagen. de söker bakjour och mellan jour men de är upptagna. de söker primär jouren igen som lovar att komma så fort som möjligt för att lägga EDA.
19:14 kopplar de på vätskedropp (Ringer-Acetat 1000 ml)
19:20 kollas CTG o de ser att bebis hjärta växlar mellan 170-68 slag per minut. verkar inte så farligt, order att avvakta.
19:40 läggs EDA
19:55 CTG visar fortfarande inte jättebra, dock bättre, men kurvan är avikande.
21:34 tar de skalpprov på bebis (det står massa som jag inte kan översätta/förstå)
21:40 får jag panodil för empratur på 37.7 och CTG visade på hjärtklappning.
22:45 ger de mig värkstimulerade dropp.
23:10 ökar hjärtklappningen och hjärtat minskar kraftigt i slag. eftersom krystvärkarna inte kommit igång ordentligt beslutas det om att avbryta förlossningen o sugklocka sätts.
23:15 börjar de dra med sugklocka o de ser att bebisen hotas av syrebrist. hjärtfrekvensen är 5-25 slag per minut. de bedömer att inreppet är okomplicerat och efter 9 dragningar kommer min lilla flicka.
de sista dragningarna låg jag som en spänd fiolsträng i gynställningen. smärtan går inte att beskriva, det bara brände. de drar ut henne utan krysthjälp av mig. minns att min sambo fick hålla mig fram till med hjälp o en person höll om vardera ben. jag ville bara därifrån. jag skrek som en blå o trodde jag skulle dö.
23:27 får jag min bebis på magen, hon är tyst. de klipper navelsträngen på en gång och för ut henne till väntande barnläkare. min smärta var totalt borta, precis som alla säger -putsväck samma sekund som jag känner hur bebisen dras ut.
efterabetet var inga problem. moderkakan släppte som den skulle. jag fick en bristning i slidan o en på ena blygläppen. 4 stygn i läppen var det enda jag fick.
Bebis status:
Apgar - 5 6 8
Hon andades inte den första tiden. först efter de tog bort syrgasmasken tog hon sina första andetag, men hjärtat slog ordentligt hela tiden!
hon mäts till 47 cm och vägs till 2580 gram.
under hela förlossningen visste jag inte att det var något allvarligt med Alexs. o trots att de bara drog ut henne utan minsta krystning av mig så tycker jag så här efteråt att allt gick bra o jag har inga som helst "men" från det.
jag tog förlossningen som den kom, precis som jag sagt jag skulle.
jag fick beröm om min andningsteknik o möjlighet att läsa av/känna av min kropp o slappna av, av läkaren i samtalet efteråt. så alla timmars avslappningsövingar under simträningen o alla övningar jag fått göra pga/tackvare panikångesten hjälpte mig verligen.
på förmiddagen den 11 maj började jag känna av värkarna. det gjorde ondare än tidigare. men ag tänkte inte så mycket på det. trodde mest att det var så här dte skulle kännas utan bricanylen. jag gick hemma o hoppades på att det kanske skulle vara just nu det skulle börja - början på slutet av allt det onda jag haft i 5 veckor. men det hände inte så mycket. dagen flöt på o det var näsan som vanligt. kvällen kom o sambon åkte till jobbet. någonstans i kroppen långt in, hade jag en känsla av att det inte skulle bli vilken natt som helst.
jag gick o la mig o sov riktigt illa. vaknade ofta av att det gjorde riktigt ont. på tidiga morgonen gick jag upp för etttoa besök o ser då att det e blod i bindan o även när jag torkar mig.
hjälp, tänkte jag. vankade av o an i 5 minuter o funderade på vad jag skulle göra. jag ringde min sambo. vi pratade lite o sen kom jag på att det e förlossningen jag måste ringa. ringer dit o får prata med en jättetrevlig barnmorska.
hon gav mig rådet att försöka sova ett tag till. om det skulle bli värre både blödning o smärta skulle jag ringa igen.
blödningen avtog, men inte smärtan. då hörde jag min Barnmorskas röst som sa, "om det blir för jobbigt kan du ta en bricanyl så du får sova, det gör ingen större skillnad på värkarbetet." jag gjorde detta, men det hjälpte inget alls. jag fick sovit lite iaf o sambon kom hem. vi pratade lite o bestämde att han skulle sova ett par timmar innan vi ens tänkte på att åka in.
när han låg o sov kom blödningen tillbaka igen o värkarna blev starkare, men allt var tydligen för oregelbundet o jag hade inte tillräckligt ont antar jag, för när jag ringde igen, skulle jag ta 2 alvedon o vila lite till.
när sambon vaknar ringer jag förlossningen igen, nu har jag ont. men de tyckte fortfarande att jag skulle vila o ta alvedon o bada o duscha. men allt det hade jag redan gjort ganska nyligen o inget ville hjälpa mig i smärtan. de sa då att jag skulle ringa till mödravården så jag skulle komma dit för en bedömning. helt tokig o uppgiven slänger jag telefonen ifrån mig. storgråter o vet inte vart jag ska ta vägen. smärtan, paniken o min ångest växer. jag ringde MVC som sa till mig väldigt förvånat att de på förlossningen minsan skulle ta emot mig, det var inget de kunde göra här.
jag ringer förlossningen igen. den här gången fick vi åka in. men vi skulle äte först o sen - sen bar det av. varken vi eller förlossningen tänkte att det skulle födas barn. jag skulle bara in för att få smärtlindring o sovdos. jag hade ju egentligen inte sovit ordentligt på 5 veckor.
bilresan var ett helevete. varje gång en värk kom ville jag bara klättra ur bilen. jag vred o vände mig, tog av ig bältet då jag fick panik o klastrofobiska känslor av det. nu visste jag att det inte längre handlade om förvärkar, men någonstans ändå trodde jag inte att vi skulle stanna kvar på sjukhuset. jag var fortfarande inställd på att bara få hjälp med smärta o sömn. bebisen skulle ju inte komma förrän om 3 veckor.
(nu är det nästan helt enligt journalen)
16:16 skrivs jag in. mycket smärtpåverkad, rädd, spänd, trött o svårt för att slappna av. de gjorde ctg-kurva vilken visade normalt o bebisen mådde bra. 148 slag per minut. då var livmodertappen helt utplånad o jag var öppen 1 cm.
17:16 rådfrågade barnmorskan läkare om smärtstillande o bricanyl. jag sa själv nej till bricanylen. tyckte att detvar nog med uppstoppande av den här förlossningen. nu hade jag nästan panik.smärtan var outhärdlig. det enda som hjälpte var att röra på mig. likt en häst under värkar trampade jag från sida till sida.
17:40 gick vattnet. för en stund stannade tiden upp, smärtan försvann o jag fylldes av glädje. nu visste jag att jag inom iaf någon dag skulle få min bebis. nu hade det startat på riktigt.
17:55 fick jag Pethidin för smärtan o nu var det lugnt ett tag. jag fick äntligen vila. jag tror till och med att jag hann somna lite.
18:45 klarar jag inte mer. nu gör det fruktansvärt ont igen. ber om ytterligare smärtlindring.
19:05 inledsförlossningen. de sätter ctg o elektroden på bebisens huvud sätts.
19:10 söker de narkos som är upptagen. de söker bakjour och mellan jour men de är upptagna. de söker primär jouren igen som lovar att komma så fort som möjligt för att lägga EDA.
19:14 kopplar de på vätskedropp (Ringer-Acetat 1000 ml)
19:20 kollas CTG o de ser att bebis hjärta växlar mellan 170-68 slag per minut. verkar inte så farligt, order att avvakta.
19:40 läggs EDA
19:55 CTG visar fortfarande inte jättebra, dock bättre, men kurvan är avikande.
21:34 tar de skalpprov på bebis (det står massa som jag inte kan översätta/förstå)
21:40 får jag panodil för empratur på 37.7 och CTG visade på hjärtklappning.
22:45 ger de mig värkstimulerade dropp.
23:10 ökar hjärtklappningen och hjärtat minskar kraftigt i slag. eftersom krystvärkarna inte kommit igång ordentligt beslutas det om att avbryta förlossningen o sugklocka sätts.
23:15 börjar de dra med sugklocka o de ser att bebisen hotas av syrebrist. hjärtfrekvensen är 5-25 slag per minut. de bedömer att inreppet är okomplicerat och efter 9 dragningar kommer min lilla flicka.
de sista dragningarna låg jag som en spänd fiolsträng i gynställningen. smärtan går inte att beskriva, det bara brände. de drar ut henne utan krysthjälp av mig. minns att min sambo fick hålla mig fram till med hjälp o en person höll om vardera ben. jag ville bara därifrån. jag skrek som en blå o trodde jag skulle dö.
23:27 får jag min bebis på magen, hon är tyst. de klipper navelsträngen på en gång och för ut henne till väntande barnläkare. min smärta var totalt borta, precis som alla säger -putsväck samma sekund som jag känner hur bebisen dras ut.
efterabetet var inga problem. moderkakan släppte som den skulle. jag fick en bristning i slidan o en på ena blygläppen. 4 stygn i läppen var det enda jag fick.
Bebis status:
Apgar - 5 6 8
Hon andades inte den första tiden. först efter de tog bort syrgasmasken tog hon sina första andetag, men hjärtat slog ordentligt hela tiden!
hon mäts till 47 cm och vägs till 2580 gram.
under hela förlossningen visste jag inte att det var något allvarligt med Alexs. o trots att de bara drog ut henne utan minsta krystning av mig så tycker jag så här efteråt att allt gick bra o jag har inga som helst "men" från det.
jag tog förlossningen som den kom, precis som jag sagt jag skulle.
jag fick beröm om min andningsteknik o möjlighet att läsa av/känna av min kropp o slappna av, av läkaren i samtalet efteråt. så alla timmars avslappningsövingar under simträningen o alla övningar jag fått göra pga/tackvare panikångesten hjälpte mig verligen.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.